Bloggserie Bibliotekets framtid: Del 2 – Öppnandet av Kuggen Learning Commons

Har du märkt att det spikas och hamras i våra lokaler? Chalmers bibliotek rustar upp inför framtiden – vilket betyder en hel del ombyggnationer. I denna bloggserie får du följa med bakom kulisserna av omvandlingen. Här får du veta mer om Kuggen-projektet. 

Varje storslaget byggprojekt kommer förr eller senare till den punkt då man diskuterar eluttag: hur många ska det finnas och ska de sitta i golvet eller hänga ner från taket? I samband med detta kan även andra mycket prosaiska frågor dyka upp, som handlar om smutsbeständiga möbeltyger och avlastningshyllor på toaletterna.

När vi i projektgruppen som skapade konceptet för Kuggen Learning Commons inledde vårt arbete, handlade diskussionerna oftast om Chalmers biblioteks uppdrag och värdegrund. Målet var att skapa ett attraktivt skyltfönster för Chalmers verksamhet, där användarna skulle erbjudas en inspirerande studiemiljö med de senaste tekniska lösningarna. Samtidigt var det viktigt att skapa en tillåtande mötesplats och en fysisk miljö där besökarna skulle känna sig välkomna. Mot den bakgrunden kan diskussioner om toaletternas och eluttagens utformning framstå som en smula triviala. Men i själva verket markerar de någonting fantastiskt, nämligen att ett koncept håller på att övergå i verklighet.

När Kuggen i mars 2011 stod färdig på Campus Lindholmen, var en av visionerna för byggnaden att den skulle bli en plats för gränsöverskridande möten mellan akademi, näringsliv och allmänhet. Möten skulle uppstå genom evenemang, utställningar eller spontant, då människor från olika sammanhang befann sig på samma plats. Chalmers bibliotek var tidigt i processen aktuellt som en tänkbar samarbetspartner och våren 2014 bildades en projektgrupp från biblioteket som skulle ta fram ett koncept för en ny typ av lärmiljö i Kuggen. Efter många möten växte våra planer fram om en speciell typ av miljö, där biblioteket skulle få möjlighet att testa idéer som skulle kunna användas i framtidens biblioteksverksamhet. En lärmiljö där samarbeten och nätverkande stod i fokus och där biblioteket fungerade som en facilitator för olika typer av programverksamhet. Eftersom en så hög andel av bibliotekets informationsresurser är i elektronisk form, ville vi även att personalen skulle vara specialiserad på förmedling av e-resurser.

Kuggen Learning Commons 2016-03-10 FHK_Sida_1

I december 2015 fattades beslutet om att Kuggen Learning Commons skulle bli verklighet och nu började arbetet med att översätta konceptet till en fysisk miljö som stödde verksamheten som vi planerade i den. Under våren har vi arbetat tätt tillsammans med arkitekter för att med utgångspunkt i användarnas behov skapa en inkluderande lärmiljö. Och det är där, i användarnas behov, som nyckeln finns till hur vi har valt att utforma vår nya lärmiljö. För en student med bärbar dator måste ha tillgång till eluttag om hen ska kunna tillbringa flera timmar i lokalerna. Och för att inte riskera att få datorn stulen vid ett toalettbesök måste det vara möjligt att ta med den och ställa den på en avlastningshylla. När man utgår från användarnas perspektiv inser man snart att de praktiska frågorna inte är det minsta triviala.

Och på samma sätt som vi under våren har arbetat med att skapa en fysisk miljö som är anpassad till användarnas behov, arbetar vi nu med att skapa en verksamhet som erbjuder användarna den service och det stöd de behöver. För att göra det måste vi våga testa nya idéer och i samarbete med användarna utveckla och utvärdera verksamheten. Ibland kommer vi att inse att vi har tänkt fel. Då får vi testa en annan lösning. Detta arbete är också en viktig del i processen.

Till hösten 2016 kommer Kuggen Learning Commons att invigas. På invigningsdagen kommer besökarna att möta en spännande fysisk miljö. Men verksamheten kommer långt ifrån att vara färdig vid öppningsdags, den kommer vi hela tiden att fortsätta utveckla, tillsammans med våra användare.

Kuggen Learning Commons 2016-03-10 FHK_Sida_2

/Jenny Kihlberg

Biblioteket uppmärksammat

Universitetsläraren har publicerat en artikel om bibliotekets utveckling av research.chalmers.se med titeln ”Chalmers databas gör forskningen mer tillgänglig”

Artikeln beskriver arbetet med att koppla samman information om aktuell forskning och forskningsresultat.

Vi är även glada att Kungliga Biblioteket producerat en film om Chalmers bibliotek.

Filmen är en av tre där man vill lyfta fram goda exempel i regeringsuppdraget att ta fram en nationell strategi för biblioteksområdet.

Filmen premiärvisades häromdagen på Biblioteksdagarna i Västerås.

Musik med känsla, del 3

Vilken låt väcker speciella minnen och känslor hos dig? Vi lät bibliotekspersonalen fördjupa sig i den tanken under en workshop i skrivande. 

Under workshopen i februari genomförde personalen flera skrivövningar. En övning bestod i att välja ut en låt eller melodi som väckte speciella minnen och skriva en berättelse kring den. Vi har tidigare lyft fram några av dessa texter här på bloggen. Idag presenterar vi ytterligare fem historier. God läsning.


 

Varje gång jag hör David Bowies Rock ’n’ Roll Suicide” tänker jag på den gången då jag ”sommarbodde” hos min kusin i Lund. Han är några år äldre och hade precis fått körkort. (Det kan vara så att han faktiskt redan då hade egen bil). Han hade emellertid förvarat en återutgåva av singeln i bilen och den hade blivit skev av värmen. Jag fick singeln för att han tyckte den var förstörd. Men den var inte skevare än att den gick att spela.

Jag hade inte hört mycket Bowie innan, men fick omedelbart känslan – det här är en perfekt komposition! Det är en slow tempo-låt – utan att alls upplevas som ”smetig-ballad-slow-tempo”. Den bygger upp instrument för instrument. Inte heller det unikt, men ändå överraskningar – det är inte förutsägbart eller tråkigt. Man vill höra hur det slutar! Harmonierna är de vanliga men överraskar ändå. Den är en vanlig låt – men ändå skitkonstig!

 

Varje gång jag hör Thomas Rusiaks I’m a Hiphopper tänker jag på den gången då jag var på Hultsfred för första gången. Killgänget i granntältet spelade den på repeat hela festivalen från sin bergsprängare. Då vi i mitt kompisgäng, på grund av ett för högt intag av rusdryck, sällan kom iväg till själva festivalområdet var det den låt vi hörde mest under hela festivalen. Att världsartister spelade runt knuten bekom oss inte, vi hade så kul på campingområdet.

Vi pratade visserligen aldrig med killgänget och vi tröttnade ganska snabbt på Rusiak men idag flera år senare blir jag 17 år igen så fort jag hör I’m a Hiphopper.

 

Varje gång jag hör I Still Haven’t Found What I’m Looking For tänker jag på den gången då jag var på U2-konsert på Ullevi -97. Det var under deras Pop Mart Tour. Det började lite blött när förbanden spelade men regnet slutade en stund innan U2 gick på scen. Åtminstone som jag minns det. Låten kom väl strax innan konserten officiellt skulle vara slut. Hela publiken sjöng med och stundvis lät Bono bli att sjunga och riktade bara micken mot publiken. Det var som om ingen ville att låten skulle ta slut och bara fortsatte sjunga. Jag hade ståpäls under låtens gång för att det var så underbart vackert. Det är på det här viset det borde vara varje gång det är allsång.

 

Varje gång jag hör Shoreline tänker jag på alla dessa gånger jag tvingats lyssna på denna tonårslyrik framåt småtimmarna på diverse fester. Låtens orimliga popularitet hos tidiga 80-talister, med numera bortglömda drömmar om att stå vid havet och skrika ut sin frustration över hur nedrigt de blivit behandlade, står endast i paritet med det lika orimliga vurmandet över diverse olyckliga och missanpassad författare av generationsromaner. I jämförelse ter sig dock Henrik Berggrens skrålande av pekoralpoesi som något mer patetisk då hatet han förmedlar sker gentemot staden som hyllar honom som en hjälte. Det missförstådda konstnärsgeniet som inte ens får uppleva hur det är att vara missförstådd.

 

Varje gång jag hör My Favorite Things av John Coltrane tänker jag på den gången jag var med min vän Paolo. Det var länge sedan. Han spelade flöjt då. Han kunde mycket om musik. Han kan fortfarande mycket om musik men han spelar inte längre. Vi var tillsammans hemma hos honom. Jag hade börjat lyssna på Coltrane, men kände inte till inte alla finesser som Paolo lyfte upp när han förklarade låten för mig. Det var allt. Tekniken, Coltranes stil, känslor och färger. Jag kommer aldrig att glömma Paolos tal.

Han sade också någonting som var nästan chockerande. Coltrane som var en så kallad saxofonist, hade också spelat flöjt under hela sitt (korta) liv, men aldrig framför en publik. Varför, undrade jag. Paolo sade att alla som hade lyssnat på honom när han spelade flöjt, tyckte att han var ännu bättre med detta instrument än med saxofon.

 

/Malin Rydenhag

Bloggserie Bibliotekets framtid: Del 1 – Flytten av Arkitekturbiblioteket

Har du märkt att det spikas och hamras i våra lokaler? Chalmers bibliotek rustar upp inför framtiden – vilket betyder en hel del ombyggnationer. I denna bloggserie får du följa med bakom kulisserna av omvandlingen. Först ut är Arkitekturbiblioteket, följt av Kuggen och Huvudbiblioteket.

Så börjar den närma sig, flytten av Arkitekturbiblioteket och ombyggnationen av Arkitekturinstitutionen. Efter många års planerande så är det många som gläder sig åt att Projekt Samhällsbyggnad äntligen håller på att ta form. För bibliotekets del innebär det att vi under ett par års tid tillsammans med arkitekter och designers diskuterat fram hur det framtida biblioteket, Library Learning Center, ska se ut, parallellt som planeringen av ett tillfälligt bibliotek under ombyggnationen pågått. Den senaste tiden har för oss på Arkitekturbiblioteket inneburit städning, förberedelser, gallring och annat nödvändigt inför den stundande flytten. Flytt nr 1, rättare sagt, för om drygt ett år så sker den ”riktiga” flytten till sprillans nya och förhoppningsvis alldeles underbara lokaler i hjärtat av det nya Samhällsbyggnadscentrum. Den 20 maj stänger Arkitekturbiblioteket och flytten till våra evakueringslokaler i V-huset (Väg- och Vatten) påbörjas.

Hej då gamla biblioteket

Hej då gamla biblioteket

Med viss nostalgi, får man väl ändå säga, även för oss som inte varit med sedan Arkitekturbiblioteks start. När Arkitekturbyggnaden (ritad av Helge Zimdahl) stod klar 1968 så var även biblioteket nytt, åtminstone som ett gemensamt bibliotek för hela arkitektursektionen. Tidigare hade man haft ämnesbibliotek utplacerade på olika platser i staden i anslutning till undervisningen; t.ex. så hade ämnena Formlära och Husbyggnad sina egna bibliotek. Arkitekturbiblioteket har således funnits med ett bra tag och varit en viktig del i studenters, lärares och forskares liv och arbete här på institutionen. Med tanke på bibliotekets historia som institutionsbibliotek så har kopplingen till verksamheten och institutionen alltid varit stark, något vi hoppas kan forsätta, om än i ny tappning, i framtiden. Välkomna att besöka oss i V-huset där vi startar igång verksamheten 15 augusti!

Hej nya, ”tillfälliga” biblioteket, än så länge ekande tomt

/Sara Nässén

Musik med känsla, del 2

Vilken låt väcker speciella minnen och känslor hos dig? Vi lät bibliotekspersonalen fördjupa sig i den tanken under en workshop i skrivande. 

Under workshopen i februari genomförde personalen flera skrivövningar. En övning bestod i att välja ut en låt eller melodi som väckte speciella minnen och att skriva en berättelse kring den. Vi har tidigare lyft fram fem av dessa texter på bloggen. I detta inlägg presenteras ytterligare fem. Håll tillgodo.

 

Varje gång jag hör ”I Can’t Get No Satisfaction” tänker jag på den gången min syster och vår bästa kompis var på Rolling Stones konsert på Ullevi 1982. Det var en strålande sommardag och vi var på plats redan på eftermiddagen. Vi stod inte nere på planen utan hade valt sittplats.

Stämningen var hög från början, haschdimmorna låg ganska täta. Killarna bredvid oss hade smugglat in sprit på ett fiffigt sätt. De hade skurit ett hål i botten på ett juicepaket och bytt ut en del av innehållet mot vodka. Stämningen blev ännu bättre när Stones kom in på scenen…

Jag tänker också på de otaliga lördagskvällar min kompis och jag hade förfest hemma hos henne. Då spelade vi alltid låten många gånger. Det var skivspelare som gällde och det fanns ingen repeat-funktion så vi fick mycket motion när vi skulle höra låten om och om igen.

 

Varje gång jag hör Master and Servant tänker jag på första gången jag fick erkänna att det fanns musik utanför min genre som väckte något i mig. Mitten på 80-talet var hela min musikaliska identitet hårdrock. Långt hår och hård musik (vilket i efterhand är skrattretande. Hur hårt är Mötley Crüe egentligen?) definierade min personlighet.

Vi hade fått kabel-tv och med det musikkanalerna MTV och Superchannel med programmet Music Box. Tv:n stod alltid på och trots det dåliga musikutbudet var formatet lockande. En eftermiddag var det dock några taktsteg som fick mig att stanna upp helt. Synth. Vad fan! Jag är ju hårdrockare. Inte synthare. Så här i efterhand inser jag att det förmodligen var en av mina tidigaste ”guilty pleasures”. Musik som jag inte kunde identifiera mig med men som gick rakt in, fångade mig, ryckte med mig och som jag inte kunde få nog av. Det tog mig många år att erkänna att bra musik är bra musik. Master and Servant var den första låt som vidgade mina sinnen. Sedan dess har jag bara fortsatt att låta musiken ta mig till nya platser och känslor.

 

Varje gång jag hör Dr. Hook med låten A Little Bit More tänker jag på min gymnasietid och alla fantastiska minnen jag har från den tiden. Hur problemfritt det var, friheten utan annat ansvar än att klara studierna. Hur jag och min bästa kompis Agneta vandrade runt på nätterna i ett folktomt Älmhult och bara pratade. Minns inte riktigt om vad men säkert något om killarna vi umgicks med. Hur vi sedan åkte med hennes storebror till Malmö Stadion och lyssnade på Dr. Hook live. Inser nu att låten är hopplöst sentimental men kan fortfarande nästan hela texten utantill. Blir också lite ledsen och undrar var alla de som gick i min klass och som jag umgicks så nära med finns i dag. Hur kunde vi tappa kontakten så fort, vi som umgicks både i skolan och på fritiden.

 

Varje gång jag hör Ce Matin Là med Barbara tänker jag på den gången, för kanske – vad kan det vara? – åtta år sedan, jag såg Christophe Honorés film Les Chansons d’Amour på Göteborgs filmfestival. Det var en mörk och kall kväll, som det brukar vara under festivalen. Filmen visades på ett annars folktomt Chalmers. Kanske gick jag i gymnasiet då.

Det är besynnerligt att just Ce Matin Là får mig att tänka på den här filmen, som trots allt är en musikal och innehåller åtskillig fantastisk specialskriven musik. Barbaras sång – enkel, lätt, öm – om att gå upp tidigt och plocka smultron till sin älskade dyker upp först i eftertexterna, och kanske finns den där för att erbjuda betraktaren en väg ut ur filmens värld, ut i den friska morgonluften.

 

Varje gång jag hör Talking Heads låt Houses in Motion kommer jag att tänka på min tågluff 1986. Låten pumpade utanför ett café i Ljubljana med en stor videoskärm på gatan, och det var en massa coola människor där. Det kändes minst sagt oväntat att uppleva detta i det som då hette Jugoslavien. Talking Heads hörde ju till den lite smalare musiken, inte det mest kända, men ändå hade de nått till ”öst”.

För att ta det från början. Det var en omtumlande tågluff. Öst och järnridån hade på några ställen lättats upp. Det gick att ansöka om visum för att komma in i Ungern så vi spenderade halva resan i Budapest. Åt billigt. Och festade på konstiga klubbar. Vi var ganska så utslitna när vi rullade vidare mot Jugoslavien. Kom fram till Ljubljana tidigt en morgon. Vi åkte buss från stationen in till stan. Det var där vi åkte förbi caféet med människorna som festat hela natten och som satt och diggade Talking Heads. Det kändes så oväntat. Vi tyckte det var så coolt.

 

/Malin Rydenhag

Musik med känsla, del 1

Vilken låt väcker speciella minnen och känslor hos dig? Vi lät bibliotekspersonalen fördjupa sig i den tanken under en workshop i skrivande. 

– Målet var att inspirera och uppmuntra kollegorna till att skriva mer, säger Sofia Andersson, kommunikatör i Team Webb & Kommunikation. Vi ville visa att det inte är så farligt när man väl kommer igång.

Flera övningar genomfördes och kollegorna ombads lämna in en text där utgångspunkten var en låt eller melodi som väckte minnen. Utkomsten blev så bra att teamet beslutade att göra någonting av det. En Spotifylista med alla låtar har skapats och under våren kommer samtliga texter lyftas fram. I detta första inlägg har fem bidrag valts ut.

 

Varje gång jag hör Bibbis visa tänker jag på alla de otaliga kräftskivor som gått av stapeln i det lilla vita huset invid sjön. På småtimmarna när fullmånen hänger över skogssiluetten och bara några sladdriga citronklyftor skvimpar omkring i resterna av välkomstbålen och kräftskal och annat illaluktande ligger i tryggt förvar i stora oformliga plastsäckar och de mycket muntra och för tillfället överförfriskade gästerna lyckas hålla tyst en stund kan gitarrerna plockas fram och stämningen blir näst intill tårfylld när Bibbis visa framförs av den stilige värden och alla närvarande damer suckar djupt.

 

Varje gång jag hör textraden ”thinnertrasan vandrar mellan husen…” tänker jag på den gången jag insåg att vara uppvuxen i arbetarklassen inte automatiskt gav mig tillträde till sammanhang där arbetarnas villkor diskuterades. Folkhögskola, nitton år, kreativa unga människor som samlats på en soldränkt yttertrappa. Calle tog fram gitarren, på samma sätt som han alltid gjorde, Rebecca började sjunga, hennes blekblå ögon var mycket lysande i solskenet. Alla stämde in. Omkring mig, lutande mot mig, så nära att jag kunde känna någons andedräkt mot tinningen, stämde alla in, förenade i att kunna varje textrad. Jag hade aldrig hört sången. Texten framstod som konstig, nästan stötande för mig. I mitt barndomshem lyssnade vi på Flamingokvintetten.

 

Varje gång jag hör Lust for Life tänker jag på den obligatoriska kvinnliga uppställningen för dans. På klubbar, fester, barer… tror att vilken yta som helst, som inbegriper något uns av alkohol, skulle kunna fyllas av livsglada, dansgolvsintagande kvinnor som dansar, dansar, dansar!

Starkaste minnet är från rockklubben Errolls/Flynn/Magasinet där upplägget var det nästan obligatoriska: först dricka, sedan konsert, sedan dans. Och nästan, nästan alltid satte dj:n, i alla fall de med självbevarelsedrift, på Lust for life och golvet fylldes av bensparkande, hoppande kvinnor där rätta slängen med huvudet skulle få håret att likna vinande småpiskor.

Nästan alltid blev det kollektiv gruppdans. En och annan pargruppering kunde ibland bryta upp kvinnokollektivet. Men bara högst tillfälligt. Gud nåde den som bröt upp gemenskap för ett egoistiskt hångel eller flörtande. Dansen böljade alltid tillbaka igen. Gemensamt. Alltid gemensamt. Först när Iggy tonat ut löstes kollektivet upp och vi försvann ut i Göteborgsnatten på jakt. Alltid på jakt.

 

Varje gång jag hör Luke Skywalker med Broder Daniel tänker jag på den gången i gymnasiet när jag hörde låten någon av de första gångerna. Jag minns att vi var några stycken i klassen som satt hemma hos min kompis Hanna, i hennes lilla etta med kokvrå. Det var inte likt något jag hört förut, det var kantigt, stökigt och knappt någon melodi. En kille med stjärnor under ögonen och knappt någon sångröst sjöng. Men det var något i just det som fångade mig och kanske var det just där och då jag började min väg mot den jag är i dag. Jag minns så väl den där tiden i gymnasiet. Jag hade flyttat hemifrån och livet tog helt plötsligt en ny vändning. Jag träffade människor som var så som jag ville vara men inte visste att man kunde vara.

Där i Hannas lägenhet kunde jag känna att jag var någon, det var jag som hade köpt skivan med bandet ingen hört talas om men som alla på något sätt fångades av. Allt fanns därinne i den lilla trånga lägenheten. Livet. Utanför rådde det lite sömniga lugnet, typiskt för det lilla samhället vi alla hade flyttat till. Men för oss var detta fantastiskt, vi kände alla att det är NU.

 

Varje gång jag hör Dunderpatrullens How To Adventure tänker jag på den gången som vi skulle åka till en Grand Prix, exakt var vi skulle minns jag inte, de var så tätt inpå varandra. Vi skulle flyga, och trots att jag nu flyger regelbundet är det alltid lika spännande. Alltid lika härligt när planet börjar gasa och släpper taget om Landvetter. Första kröken när man får en sista titt på Västra Götaland innan man stadgar upp sig och åker iväg. Vid något tillfälle började jag lyssna på musik vid lyft. Det här var strax efter att jag varit en långhelg, en magisk sådan, på Gotland. Vi hade haft 25 grader, sol likväl som hällregn inpå underkläderna. Här hade Dunderpatrullen haft spelning, utan att vi vetat det innan. Förståerligt lyssnade jag igenom alla deras album efter det.

How To Adventure. Den börjar så lugnt, en dörr öppnas och en synt börjar spela skalor. Men fler syntar kommer med, och sen gitarr och trummor, och plötsligt är det full fart framåt. Jag minns inte vilken turnering det var. Jag minns båda turneringarna, men inte vilken resa det var. Jag minns känslan av att lyfta, se tillbaka, räta upp mig och ta fart framåt. Jag minns How To Adventure.

 

Malin Rydenhag
Teamledare för Webb & Kommunikation

Biblioteket lanserar ny temawebb

illustration biblioteket

Vad händer egentligen bakom bibliotekets kulisser år 2015? Nu lanserar biblioteket sina berättelser. Häng med på vår resa från 1800-talet till framtiden.

Hur såg det ut när Chalmers bibliotek byggdes på 60-talet, vilka dansade på taklagsfesten och vem tog egentligen första spadtagen till utbyggnaden på 80-talet? Alla svar finner du på bibliotekets nya temawebb. I dag lanserar team Webb & Kommunikation berättelsen på stories.lib.chalmers.se. Webben ger en överblick av Chalmers biblioteks verksamhet och arbetssätt i färg, form, film och kortare text. Sidan kommer att användas vid framtida studiebesök och presentationer och kan även vara av intresse för de som vill veta mer om Chalmers bibliotek.

Verksamheten beskrivs utifrån sex olika perspektiv: Education, Information resources, Scholarly communication, Learning environment, The way we work och Virtual learning. Dessa kompletteras av tre fördjupande texter. En av dem är ”Then and now” där vi grävt i bibliotekets historiesamling Chalmeriana. Även tidslinjen ger en överblick av bibliotekets historia. I projektet har teamet samarbetat med konstnären Anna Lena Mayor Ekeblad.

Webbplatsen ersätter inte den nuvarande webben (lib.chalmers.se) utan är ett komplement som visar på bibliotekets mångfacetterade verksamhet.Movingforward

/Sofia Andersson

No more posts.