Vilken låt väcker speciella minnen och känslor hos dig? Vi lät bibliotekspersonalen fördjupa sig i den tanken under en workshop i skrivande. 

Under workshopen i februari genomförde personalen flera skrivövningar. En övning bestod i att välja ut en låt eller melodi som väckte speciella minnen och att skriva en berättelse kring den. Vi har tidigare lyft fram fem av dessa texter på bloggen. I detta inlägg presenteras ytterligare fem. Håll tillgodo.

Varje gång jag hör ”I Can’t Get No Satisfaction” tänker jag på den gången min syster och vår bästa kompis var på Rolling Stones konsert på Ullevi 1982. Det var en strålande sommardag och vi var på plats redan på eftermiddagen. Vi stod inte nere på planen utan hade valt sittplats.

Stämningen var hög från början, haschdimmorna låg ganska täta. Killarna bredvid oss hade smugglat in sprit på ett fiffigt sätt. De hade skurit ett hål i botten på ett juicepaket och bytt ut en del av innehållet mot vodka. Stämningen blev ännu bättre när Stones kom in på scenen…

Jag tänker också på de otaliga lördagskvällar min kompis och jag hade förfest hemma hos henne. Då spelade vi alltid låten många gånger. Det var skivspelare som gällde och det fanns ingen repeat-funktion så vi fick mycket motion när vi skulle höra låten om och om igen.

Varje gång jag hör Master and Servant tänker jag på första gången jag fick erkänna att det fanns musik utanför min genre som väckte något i mig. Mitten på 80-talet var hela min musikaliska identitet hårdrock. Långt hår och hård musik (vilket i efterhand är skrattretande. Hur hårt är Mötley Crüe egentligen?) definierade min personlighet.

Vi hade fått kabel-tv och med det musikkanalerna MTV och Superchannel med programmet Music Box. Tv:n stod alltid på och trots det dåliga musikutbudet var formatet lockande. En eftermiddag var det dock några taktsteg som fick mig att stanna upp helt. Synth. Vad fan! Jag är ju hårdrockare. Inte synthare. Så här i efterhand inser jag att det förmodligen var en av mina tidigaste ”guilty pleasures”. Musik som jag inte kunde identifiera mig med men som gick rakt in, fångade mig, ryckte med mig och som jag inte kunde få nog av. Det tog mig många år att erkänna att bra musik är bra musik. Master and Servant var den första låt som vidgade mina sinnen. Sedan dess har jag bara fortsatt att låta musiken ta mig till nya platser och känslor.

Varje gång jag hör Dr. Hook med låten A Little Bit More tänker jag på min gymnasietid och alla fantastiska minnen jag har från den tiden. Hur problemfritt det var, friheten utan annat ansvar än att klara studierna. Hur jag och min bästa kompis Agneta vandrade runt på nätterna i ett folktomt Älmhult och bara pratade. Minns inte riktigt om vad men säkert något om killarna vi umgicks med. Hur vi sedan åkte med hennes storebror till Malmö Stadion och lyssnade på Dr. Hook live. Inser nu att låten är hopplöst sentimental men kan fortfarande nästan hela texten utantill. Blir också lite ledsen och undrar var alla de som gick i min klass och som jag umgicks så nära med finns i dag. Hur kunde vi tappa kontakten så fort, vi som umgicks både i skolan och på fritiden.

Varje gång jag hör Ce Matin Là med Barbara tänker jag på den gången, för kanske – vad kan det vara? – åtta år sedan, jag såg Christophe Honorés film Les Chansons d’Amour på Göteborgs filmfestival. Det var en mörk och kall kväll, som det brukar vara under festivalen. Filmen visades på ett annars folktomt Chalmers. Kanske gick jag i gymnasiet då.

Det är besynnerligt att just Ce Matin Là får mig att tänka på den här filmen, som trots allt är en musikal och innehåller åtskillig fantastisk specialskriven musik. Barbaras sång – enkel, lätt, öm – om att gå upp tidigt och plocka smultron till sin älskade dyker upp först i eftertexterna, och kanske finns den där för att erbjuda betraktaren en väg ut ur filmens värld, ut i den friska morgonluften.

Varje gång jag hör Talking Heads låt Houses in Motion kommer jag att tänka på min tågluff 1986. Låten pumpade utanför ett café i Ljubljana med en stor videoskärm på gatan, och det var en massa coola människor där. Det kändes minst sagt oväntat att uppleva detta i det som då hette Jugoslavien. Talking Heads hörde ju till den lite smalare musiken, inte det mest kända, men ändå hade de nått till ”öst”.

För att ta det från början. Det var en omtumlande tågluff. Öst och järnridån hade på några ställen lättats upp. Det gick att ansöka om visum för att komma in i Ungern så vi spenderade halva resan i Budapest. Åt billigt. Och festade på konstiga klubbar. Vi var ganska så utslitna när vi rullade vidare mot Jugoslavien. Kom fram till Ljubljana tidigt en morgon. Vi åkte buss från stationen in till stan. Det var där vi åkte förbi caféet med människorna som festat hela natten och som satt och diggade Talking Heads. Det kändes så oväntat. Vi tyckte det var så coolt.

/Malin Rydenhag