Sex snabba med tre nya

Varmt välkomna till Chalmers bibliotek, nya studentmedarbetare!

123

Alexander Zimmerman och Özlem Temur.

 

Alexander Zimmerman, 26, pluggar andra året på Samhällsbyggnadsteknik.

Vad jag vet om Chalmers bibliotek sedan tidigare: Det är ett trevligt ställe att komma till och koppla av på. Det är skönt att lämna institutionen ibland. Biblioteket har fräscha lokaler.

Mitt bästa studietips: När jag pluggade mitt basår lärde mig ett tips – att om du lurar sig själv att det du läser är superroligt och intressant så blir det sant. Du måste bara ljuga tillräckligt länge och hårt. Under de första tre läsperioderna funkade det knepet bra.

Favoritplats i Göteborg: Utbybergen. Därifrån ser man hela stan. Annars trivs jag väldigt bra på campus.

Det gör jag en ledig dag: Kommer knappt ihåg sist jag hade en ledig dag, men jag gillar att springa i skogen eller gå på gymmet. Jag har tre extrajobb: på Hornbach, som snickare och SI-ledare på Chalmers.

Om jag fick ta med mig en sak till en öde ö: Björnbärsbuske, för jag älskar björnbär. Den hade jag odlat och överlevt på. Min mamma klippte ned alla buskar så blev inga bär i år.

Den skulle spela huvudrollen i filmen om mitt liv: Arnold Schwarzenegger. Han är ascool.

 

Özlem Temur, 22, går fjärde året på Bioteknikprogrammet.

Vad jag vet om Chalmers bibliotek sedan tidigare: Jag har alltid sett biblioteket från ett studentperspektiv. Jag brukar plugga här varje dag efter skolan. Stämningen är härlig och jag blir motiverad av att se andra plugga. Sen finns det ju mycket material för både studenter och forskare.

Min bästa pluggmusik: Jag brukar bara lyssna på musik när jag skriver och antecknar. När jag läser vill jag koncentrera mig i tystnad.

Mitt bästa studietips: Jag tror att alla behöver hitta sin egen studieteknik och göra upp ett schema för hur man pluggar. Om du sitter fast i flera timmar med ett mattetal, så är ett tips att hoppa det så länge och fråga en lärare.

Favoritplats i Göteborg: Haga. Det är mysigt där.

Det gör jag en ledig dag: Jag tar det lugnt på morgonen och sen fikar jag med en kompis eller min syster. Annars shoppar jag. Är det regnigt vill jag kolla på serier.

Om jag fick ta med mig en sak till en öde ö: Det finns flera aspekter. Om jag vill rymma, så är en båt bra. Annars behövs ju en dunk vatten. Eller så hade jag tagit med mig en oändlig bok. Eller en bra vän.

1234

Roya Eivazi.

Roya Eivazi, 21, pluggar första året på Bioteknik.

Förväntningar på jobbet som studentvakt på Chalmers bibliotek: Det känns bra att ha ett jobb på campus. Nu jobbar, pluggar och bor jag i Johanneberg. Allt är nära och jag kommer kunna hoppa in när ingen annan kan.

Vad jag vet om Chalmers bibliotek sedan tidigare: Jag har pluggat här en hel del. Då har jag mest behövt studiero och någonstans att sitta där det finns grupprum och bra belysning.

Favoritplats i Göteborg: Super-sushi. Det är väldigt litet men alltid lång kö, eftersom sushin är så god.

Min bästa pluggmusik: Någonting jag inte kan sjunga med i eller dansa till. Annars älskar jag dancehall och hiphop.

Om jag fick ta med mig en sak till en öde ö: Netflix. Eller oändligt med Spotify-premium.

/Sofia Andersson

Musik med känsla, del 3

Vilken låt väcker speciella minnen och känslor hos dig? Vi lät bibliotekspersonalen fördjupa sig i den tanken under en workshop i skrivande. 

Under workshopen i februari genomförde personalen flera skrivövningar. En övning bestod i att välja ut en låt eller melodi som väckte speciella minnen och skriva en berättelse kring den. Vi har tidigare lyft fram några av dessa texter här på bloggen. Idag presenterar vi ytterligare fem historier. God läsning.


 

Varje gång jag hör David Bowies Rock ’n’ Roll Suicide” tänker jag på den gången då jag ”sommarbodde” hos min kusin i Lund. Han är några år äldre och hade precis fått körkort. (Det kan vara så att han faktiskt redan då hade egen bil). Han hade emellertid förvarat en återutgåva av singeln i bilen och den hade blivit skev av värmen. Jag fick singeln för att han tyckte den var förstörd. Men den var inte skevare än att den gick att spela.

Jag hade inte hört mycket Bowie innan, men fick omedelbart känslan – det här är en perfekt komposition! Det är en slow tempo-låt – utan att alls upplevas som ”smetig-ballad-slow-tempo”. Den bygger upp instrument för instrument. Inte heller det unikt, men ändå överraskningar – det är inte förutsägbart eller tråkigt. Man vill höra hur det slutar! Harmonierna är de vanliga men överraskar ändå. Den är en vanlig låt – men ändå skitkonstig!

 

Varje gång jag hör Thomas Rusiaks I’m a Hiphopper tänker jag på den gången då jag var på Hultsfred för första gången. Killgänget i granntältet spelade den på repeat hela festivalen från sin bergsprängare. Då vi i mitt kompisgäng, på grund av ett för högt intag av rusdryck, sällan kom iväg till själva festivalområdet var det den låt vi hörde mest under hela festivalen. Att världsartister spelade runt knuten bekom oss inte, vi hade så kul på campingområdet.

Vi pratade visserligen aldrig med killgänget och vi tröttnade ganska snabbt på Rusiak men idag flera år senare blir jag 17 år igen så fort jag hör I’m a Hiphopper.

 

Varje gång jag hör I Still Haven’t Found What I’m Looking For tänker jag på den gången då jag var på U2-konsert på Ullevi -97. Det var under deras Pop Mart Tour. Det började lite blött när förbanden spelade men regnet slutade en stund innan U2 gick på scen. Åtminstone som jag minns det. Låten kom väl strax innan konserten officiellt skulle vara slut. Hela publiken sjöng med och stundvis lät Bono bli att sjunga och riktade bara micken mot publiken. Det var som om ingen ville att låten skulle ta slut och bara fortsatte sjunga. Jag hade ståpäls under låtens gång för att det var så underbart vackert. Det är på det här viset det borde vara varje gång det är allsång.

 

Varje gång jag hör Shoreline tänker jag på alla dessa gånger jag tvingats lyssna på denna tonårslyrik framåt småtimmarna på diverse fester. Låtens orimliga popularitet hos tidiga 80-talister, med numera bortglömda drömmar om att stå vid havet och skrika ut sin frustration över hur nedrigt de blivit behandlade, står endast i paritet med det lika orimliga vurmandet över diverse olyckliga och missanpassad författare av generationsromaner. I jämförelse ter sig dock Henrik Berggrens skrålande av pekoralpoesi som något mer patetisk då hatet han förmedlar sker gentemot staden som hyllar honom som en hjälte. Det missförstådda konstnärsgeniet som inte ens får uppleva hur det är att vara missförstådd.

 

Varje gång jag hör My Favorite Things av John Coltrane tänker jag på den gången jag var med min vän Paolo. Det var länge sedan. Han spelade flöjt då. Han kunde mycket om musik. Han kan fortfarande mycket om musik men han spelar inte längre. Vi var tillsammans hemma hos honom. Jag hade börjat lyssna på Coltrane, men kände inte till inte alla finesser som Paolo lyfte upp när han förklarade låten för mig. Det var allt. Tekniken, Coltranes stil, känslor och färger. Jag kommer aldrig att glömma Paolos tal.

Han sade också någonting som var nästan chockerande. Coltrane som var en så kallad saxofonist, hade också spelat flöjt under hela sitt (korta) liv, men aldrig framför en publik. Varför, undrade jag. Paolo sade att alla som hade lyssnat på honom när han spelade flöjt, tyckte att han var ännu bättre med detta instrument än med saxofon.

 

/Malin Rydenhag

Musik med känsla, del 2

Vilken låt väcker speciella minnen och känslor hos dig? Vi lät bibliotekspersonalen fördjupa sig i den tanken under en workshop i skrivande. 

Under workshopen i februari genomförde personalen flera skrivövningar. En övning bestod i att välja ut en låt eller melodi som väckte speciella minnen och att skriva en berättelse kring den. Vi har tidigare lyft fram fem av dessa texter på bloggen. I detta inlägg presenteras ytterligare fem. Håll tillgodo.

 

Varje gång jag hör ”I Can’t Get No Satisfaction” tänker jag på den gången min syster och vår bästa kompis var på Rolling Stones konsert på Ullevi 1982. Det var en strålande sommardag och vi var på plats redan på eftermiddagen. Vi stod inte nere på planen utan hade valt sittplats.

Stämningen var hög från början, haschdimmorna låg ganska täta. Killarna bredvid oss hade smugglat in sprit på ett fiffigt sätt. De hade skurit ett hål i botten på ett juicepaket och bytt ut en del av innehållet mot vodka. Stämningen blev ännu bättre när Stones kom in på scenen…

Jag tänker också på de otaliga lördagskvällar min kompis och jag hade förfest hemma hos henne. Då spelade vi alltid låten många gånger. Det var skivspelare som gällde och det fanns ingen repeat-funktion så vi fick mycket motion när vi skulle höra låten om och om igen.

 

Varje gång jag hör Master and Servant tänker jag på första gången jag fick erkänna att det fanns musik utanför min genre som väckte något i mig. Mitten på 80-talet var hela min musikaliska identitet hårdrock. Långt hår och hård musik (vilket i efterhand är skrattretande. Hur hårt är Mötley Crüe egentligen?) definierade min personlighet.

Vi hade fått kabel-tv och med det musikkanalerna MTV och Superchannel med programmet Music Box. Tv:n stod alltid på och trots det dåliga musikutbudet var formatet lockande. En eftermiddag var det dock några taktsteg som fick mig att stanna upp helt. Synth. Vad fan! Jag är ju hårdrockare. Inte synthare. Så här i efterhand inser jag att det förmodligen var en av mina tidigaste ”guilty pleasures”. Musik som jag inte kunde identifiera mig med men som gick rakt in, fångade mig, ryckte med mig och som jag inte kunde få nog av. Det tog mig många år att erkänna att bra musik är bra musik. Master and Servant var den första låt som vidgade mina sinnen. Sedan dess har jag bara fortsatt att låta musiken ta mig till nya platser och känslor.

 

Varje gång jag hör Dr. Hook med låten A Little Bit More tänker jag på min gymnasietid och alla fantastiska minnen jag har från den tiden. Hur problemfritt det var, friheten utan annat ansvar än att klara studierna. Hur jag och min bästa kompis Agneta vandrade runt på nätterna i ett folktomt Älmhult och bara pratade. Minns inte riktigt om vad men säkert något om killarna vi umgicks med. Hur vi sedan åkte med hennes storebror till Malmö Stadion och lyssnade på Dr. Hook live. Inser nu att låten är hopplöst sentimental men kan fortfarande nästan hela texten utantill. Blir också lite ledsen och undrar var alla de som gick i min klass och som jag umgicks så nära med finns i dag. Hur kunde vi tappa kontakten så fort, vi som umgicks både i skolan och på fritiden.

 

Varje gång jag hör Ce Matin Là med Barbara tänker jag på den gången, för kanske – vad kan det vara? – åtta år sedan, jag såg Christophe Honorés film Les Chansons d’Amour på Göteborgs filmfestival. Det var en mörk och kall kväll, som det brukar vara under festivalen. Filmen visades på ett annars folktomt Chalmers. Kanske gick jag i gymnasiet då.

Det är besynnerligt att just Ce Matin Là får mig att tänka på den här filmen, som trots allt är en musikal och innehåller åtskillig fantastisk specialskriven musik. Barbaras sång – enkel, lätt, öm – om att gå upp tidigt och plocka smultron till sin älskade dyker upp först i eftertexterna, och kanske finns den där för att erbjuda betraktaren en väg ut ur filmens värld, ut i den friska morgonluften.

 

Varje gång jag hör Talking Heads låt Houses in Motion kommer jag att tänka på min tågluff 1986. Låten pumpade utanför ett café i Ljubljana med en stor videoskärm på gatan, och det var en massa coola människor där. Det kändes minst sagt oväntat att uppleva detta i det som då hette Jugoslavien. Talking Heads hörde ju till den lite smalare musiken, inte det mest kända, men ändå hade de nått till ”öst”.

För att ta det från början. Det var en omtumlande tågluff. Öst och järnridån hade på några ställen lättats upp. Det gick att ansöka om visum för att komma in i Ungern så vi spenderade halva resan i Budapest. Åt billigt. Och festade på konstiga klubbar. Vi var ganska så utslitna när vi rullade vidare mot Jugoslavien. Kom fram till Ljubljana tidigt en morgon. Vi åkte buss från stationen in till stan. Det var där vi åkte förbi caféet med människorna som festat hela natten och som satt och diggade Talking Heads. Det kändes så oväntat. Vi tyckte det var så coolt.

 

/Malin Rydenhag

Sju snabba till två nya

valkommen1

Chalmers biblioteks senaste tillskott, Jonas Jaconelli och Siska Humlesjö.

Siska Humlesjö

Mitt senaste jobb: Systembibliotekarie på Göteborgs stadsbibliotek.

Förväntningar på nya jobbet: Jag vill bli utmanad, göra nya och lära mig nya saker. Gå på tunn is. Det finns en helt annan teknisk kompetens här än på folkbibliotek, som gör att det ställs högre krav på vad jag ska kunna. Jag vill jobba med folk som har höga förväntningar på tekniska lösningar.

Det gör jag en ledig dag: Jag är aldrig ledig eftersom jag har småbarn, utan är mest en slags övervakare som ser till att hon inte slår ihjäl sig på olika saker. Jag försöker läsa en bok när hon sover.

Favoritplats i Göteborg: Jag är alltid på Hisingen. Där finns en härlig småstadskänsla. Jag kan gå runt i Adidas-byxor utan att någon bryr sig och träffar på folk jag känner. Det är mer avslappnat än jag upplever att det är i stan.

Boken om mig skulle heta: ”400 sidor ointressant handling”. Det finns alltid en massa personer med mer intressanta livsöden än en själv. Jag behöver inte ta en massa plats.

Den skulle spela huvudrollen i filmen om mitt liv: Jag tror att det skulle behövas ett enormt dragplåster, för att det är en jätteointressant film, så jag skulle förorda Vin Diesel. Han skulle ge den lite action.

Om jag fick ta med mig en sak till en öde ö skulle det vara: En läsplatta fylld med böcker. Jag skulle frivilligt anmäla mig till att åka. Det hade varit jättehärligt.

 

Jonas Jaconelli

Mitt senaste jobb: Jag är konsult och jobbar på Softhouse. Där är jag anställd som agil coach och förändringsledare.

Förväntningar på nya jobbet: Att träffa massa nya människor och hjälpa individer med deras egen kreativitet. Jag vill hjälpa biblioteket att jobba agilt. Där har jag min spetskompetens.

Det gör jag en ledig dag: Försöker desperat hitta lugnet i nuet, vilket är svårt med barn. Jag försöker träna och mediterar en hel del. Ibland kör jag ett meditationsprogram på bussresan som tar 20 minuter.

Favoritplats i Göteborg: Just nu hemma i Torslanda. Jag köpte hus för tre år sedan och det är avslappnande att vara hemma.

Boken om mig skulle heta: ”Ensamvargen leder flocken”. När jag var yngre var jag ensamvarg men idag jobbar jag mycket med människor. Mycket har ändrat sig.

Om jag fick ta med mig en sak till en öde ö skulle det vara: I dag får jag nästan panik av att vara ensam, så kanske någon att umgås med. Eller en rubiks kub som hade sysselsatt mig.

Om jag fick lyssna på en låt för resten av mitt liv skulle det vara: Eternal Flame med Bangles. Jag sjunger jättedåligt men efter min svensexa vet alla att jag i alla fall kan en låt…

/Sofia Andersson

Musik med känsla, del 1

Vilken låt väcker speciella minnen och känslor hos dig? Vi lät bibliotekspersonalen fördjupa sig i den tanken under en workshop i skrivande. 

– Målet var att inspirera och uppmuntra kollegorna till att skriva mer, säger Sofia Andersson, kommunikatör i Team Webb & Kommunikation. Vi ville visa att det inte är så farligt när man väl kommer igång.

Flera övningar genomfördes och kollegorna ombads lämna in en text där utgångspunkten var en låt eller melodi som väckte minnen. Utkomsten blev så bra att teamet beslutade att göra någonting av det. En Spotifylista med alla låtar har skapats och under våren kommer samtliga texter lyftas fram. I detta första inlägg har fem bidrag valts ut.

 

Varje gång jag hör Bibbis visa tänker jag på alla de otaliga kräftskivor som gått av stapeln i det lilla vita huset invid sjön. På småtimmarna när fullmånen hänger över skogssiluetten och bara några sladdriga citronklyftor skvimpar omkring i resterna av välkomstbålen och kräftskal och annat illaluktande ligger i tryggt förvar i stora oformliga plastsäckar och de mycket muntra och för tillfället överförfriskade gästerna lyckas hålla tyst en stund kan gitarrerna plockas fram och stämningen blir näst intill tårfylld när Bibbis visa framförs av den stilige värden och alla närvarande damer suckar djupt.

 

Varje gång jag hör textraden ”thinnertrasan vandrar mellan husen…” tänker jag på den gången jag insåg att vara uppvuxen i arbetarklassen inte automatiskt gav mig tillträde till sammanhang där arbetarnas villkor diskuterades. Folkhögskola, nitton år, kreativa unga människor som samlats på en soldränkt yttertrappa. Calle tog fram gitarren, på samma sätt som han alltid gjorde, Rebecca började sjunga, hennes blekblå ögon var mycket lysande i solskenet. Alla stämde in. Omkring mig, lutande mot mig, så nära att jag kunde känna någons andedräkt mot tinningen, stämde alla in, förenade i att kunna varje textrad. Jag hade aldrig hört sången. Texten framstod som konstig, nästan stötande för mig. I mitt barndomshem lyssnade vi på Flamingokvintetten.

 

Varje gång jag hör Lust for Life tänker jag på den obligatoriska kvinnliga uppställningen för dans. På klubbar, fester, barer… tror att vilken yta som helst, som inbegriper något uns av alkohol, skulle kunna fyllas av livsglada, dansgolvsintagande kvinnor som dansar, dansar, dansar!

Starkaste minnet är från rockklubben Errolls/Flynn/Magasinet där upplägget var det nästan obligatoriska: först dricka, sedan konsert, sedan dans. Och nästan, nästan alltid satte dj:n, i alla fall de med självbevarelsedrift, på Lust for life och golvet fylldes av bensparkande, hoppande kvinnor där rätta slängen med huvudet skulle få håret att likna vinande småpiskor.

Nästan alltid blev det kollektiv gruppdans. En och annan pargruppering kunde ibland bryta upp kvinnokollektivet. Men bara högst tillfälligt. Gud nåde den som bröt upp gemenskap för ett egoistiskt hångel eller flörtande. Dansen böljade alltid tillbaka igen. Gemensamt. Alltid gemensamt. Först när Iggy tonat ut löstes kollektivet upp och vi försvann ut i Göteborgsnatten på jakt. Alltid på jakt.

 

Varje gång jag hör Luke Skywalker med Broder Daniel tänker jag på den gången i gymnasiet när jag hörde låten någon av de första gångerna. Jag minns att vi var några stycken i klassen som satt hemma hos min kompis Hanna, i hennes lilla etta med kokvrå. Det var inte likt något jag hört förut, det var kantigt, stökigt och knappt någon melodi. En kille med stjärnor under ögonen och knappt någon sångröst sjöng. Men det var något i just det som fångade mig och kanske var det just där och då jag började min väg mot den jag är i dag. Jag minns så väl den där tiden i gymnasiet. Jag hade flyttat hemifrån och livet tog helt plötsligt en ny vändning. Jag träffade människor som var så som jag ville vara men inte visste att man kunde vara.

Där i Hannas lägenhet kunde jag känna att jag var någon, det var jag som hade köpt skivan med bandet ingen hört talas om men som alla på något sätt fångades av. Allt fanns därinne i den lilla trånga lägenheten. Livet. Utanför rådde det lite sömniga lugnet, typiskt för det lilla samhället vi alla hade flyttat till. Men för oss var detta fantastiskt, vi kände alla att det är NU.

 

Varje gång jag hör Dunderpatrullens How To Adventure tänker jag på den gången som vi skulle åka till en Grand Prix, exakt var vi skulle minns jag inte, de var så tätt inpå varandra. Vi skulle flyga, och trots att jag nu flyger regelbundet är det alltid lika spännande. Alltid lika härligt när planet börjar gasa och släpper taget om Landvetter. Första kröken när man får en sista titt på Västra Götaland innan man stadgar upp sig och åker iväg. Vid något tillfälle började jag lyssna på musik vid lyft. Det här var strax efter att jag varit en långhelg, en magisk sådan, på Gotland. Vi hade haft 25 grader, sol likväl som hällregn inpå underkläderna. Här hade Dunderpatrullen haft spelning, utan att vi vetat det innan. Förståerligt lyssnade jag igenom alla deras album efter det.

How To Adventure. Den börjar så lugnt, en dörr öppnas och en synt börjar spela skalor. Men fler syntar kommer med, och sen gitarr och trummor, och plötsligt är det full fart framåt. Jag minns inte vilken turnering det var. Jag minns båda turneringarna, men inte vilken resa det var. Jag minns känslan av att lyfta, se tillbaka, räta upp mig och ta fart framåt. Jag minns How To Adventure.

 

Malin Rydenhag
Teamledare för Webb & Kommunikation

FEM SNABBA TILL TVÅ NYA

PEochElla

Varmt välkomna till Chalmers bibliotek, Eleonor och Per-Eric!

 

Eleonor Möller är ny bibliotekarie på avdelningen Mediaförsörjning.

Mitt senaste jobb: Timvikarie på skol- och folkbibliotek i Ale kommun.

Förväntningar på nya jobbet: Jag hoppas att det blir spännande och inspirerande, att jag kan ta vara på mina styrkor, utvecklas och bidra till en positiv riktning för verksamheten.

Det gör jag en ledig dag: Jag går upp alldeles för tidigt, dricker för mycket kaffe, promenerar, lagar mat och umgås. Jag kollar också genom Hemnet efter hus. Det är för att inspireras och drömma, snarare än något konkret.

Boken om mig skulle heta: Jag gillar Jan Stenmark mycket. Han hade en formulering till en bild som lät ”Livet är till för att levas. Och dös på slutet”. Det hade varit en bra titel.

En personlig jultradition jag alltid kommer att hålla fast vid: Jag har ingen direkt. Jag kommer från en stor familj och det är svårt att lösa så att alla kan komma. Så ibland ringer jag runt och skäller ut de som inte kommer. Men det låter ju inte som en så rolig tradition.

 

Per-Eric Thörnström ska jobba med rankningsfrågor med fokus på publicering och citering.

Mitt senaste jobb: Samordnare av planeringsarbete på Chalmers, ledningsstöd inom olika verksamheter (främst ekonomi) och så har jag även jobbat med DI-projektet.

Förväntningar på nya jobbet: Det känns skoj att komma till biblioteket, som jag känner är en positiv miljö. Det ska bli spännande att ägna tid åt de här viktiga frågorna, som jag nosat på innan.

Om jag fick en önskan i år: Det känns futtigt att önska sig ting. Jag vill ha mer humanism i världen. Vi ser så mycket fruktansvärt i dag, mycket missunnsamhet och rädsla. Läget är hemskt. Då kommer julen med en bismak. Inte gemenskapen – den känns jättebra – men den andra biten.

Det gör jag en ledig dag: Om jag får välja, och inte har en massa måsten med prioritet, seglar jag. Jag har några jollar och familjen har en stor segelbåt. Vi har mest varit längs västkusten men också så långt bort som i Holland.

Om jag bara fick äta en sak för resten av mitt liv skulle det vara: Jag tänker ju ”vad är det godaste jag vet” och svaret på det är räkor och skaldjur, men att äta det för resten av livet vore vedervärdigt. Om jag tänker näringsmässigt svarar jag sojabönor. Men hur roligt är det?

/Sofia Andersson

FEM SNABBA TILL TVÅ NYA

krisochpet

Varmt välkomna till Chalmers bibliotek, Kristoffer och Petra!


Kristoffer Karlsson, bibliotekarie team Forskarstöd

Mitt senaste jobb: Vice ordförande på Studentkåren i Borås.

Förväntningar på nya jobbet: Att jag ska utvecklas, både i mig själv och få möjlighet att utveckla verksamheten. Jag vill tillskansa mig ett gäng nya kompetenser och färdigheter.

Favoritplats i Göteborg: Science fiction-bokhandeln. Det är en av få platser i Göteborg som jag känner att jag bannemig vill åka till, när jag väl är här.

Om jag fick ta med mig en sak till en öde ö skulle det vara: Antingen en båt eller en kompis. En kompis är bra nödproviant om det skulle bli problem. Då skulle det bli någon som både ger intellektuellt utbyte och som håller sig färsk länge.

Boken om mig skulle heta: ”Intelligensens barmhärtige riddare”. Jag vaknade en gång från en lång dröm och kom ihåg just det citatet.


Petra Magnusson, bibliotekarie på avdelningen Mediaförsörjning

Senaste jobb: Jag jobbade ett halvår på högskolebiblioteket i Skövde och innan dess på Humanisten i åtta månader.

Favoritplats i Göteborg: Det är lite tillfällena som gör platserna. Jag gillar Göteborg som helhet. Man kan sätta sig på spårvagnen och åka runt för att titta på stan, på ett berg vid Kvibergs kyrkogård eller gå på någon spelning på Way out West eller Truckstop.

Om jag fick ta med mig en sak till en öde ö skulle det vara: Robinson-Leif.

Det gör jag en ledig dag: Spelar tv-spel, kollar på skräckfilm, läser böcker, umgås med mina två katter, hänger med kompisar och spelar cello.

Om jag bara fick äta en sak för resten av mitt liv skulle det vara: Hamburgaren från restaurang 2112. Deras tryffelmajonnäs… jag kan gråta för att den är så god.

/Sofia Andersson

Inga fler inlägg.