Vilken låt väcker speciella minnen och känslor hos dig? Vi lät bibliotekspersonalen fördjupa sig i den tanken under en workshop i skrivande. 

– Målet var att inspirera och uppmuntra kollegorna till att skriva mer, säger Sofia Andersson, kommunikatör i Team Webb & Kommunikation. Vi ville visa att det inte är så farligt när man väl kommer igång.

Flera övningar genomfördes och kollegorna ombads lämna in en text där utgångspunkten var en låt eller melodi som väckte minnen. Utkomsten blev så bra att teamet beslutade att göra någonting av det. En Spotifylista med alla låtar har skapats och under våren kommer samtliga texter lyftas fram. I detta första inlägg har fem bidrag valts ut.

 

Varje gång jag hör Bibbis visa tänker jag på alla de otaliga kräftskivor som gått av stapeln i det lilla vita huset invid sjön. På småtimmarna när fullmånen hänger över skogssiluetten och bara några sladdriga citronklyftor skvimpar omkring i resterna av välkomstbålen och kräftskal och annat illaluktande ligger i tryggt förvar i stora oformliga plastsäckar och de mycket muntra och för tillfället överförfriskade gästerna lyckas hålla tyst en stund kan gitarrerna plockas fram och stämningen blir näst intill tårfylld när Bibbis visa framförs av den stilige värden och alla närvarande damer suckar djupt.

 

Varje gång jag hör textraden ”thinnertrasan vandrar mellan husen…” tänker jag på den gången jag insåg att vara uppvuxen i arbetarklassen inte automatiskt gav mig tillträde till sammanhang där arbetarnas villkor diskuterades. Folkhögskola, nitton år, kreativa unga människor som samlats på en soldränkt yttertrappa. Calle tog fram gitarren, på samma sätt som han alltid gjorde, Rebecca började sjunga, hennes blekblå ögon var mycket lysande i solskenet. Alla stämde in. Omkring mig, lutande mot mig, så nära att jag kunde känna någons andedräkt mot tinningen, stämde alla in, förenade i att kunna varje textrad. Jag hade aldrig hört sången. Texten framstod som konstig, nästan stötande för mig. I mitt barndomshem lyssnade vi på Flamingokvintetten.

 

Varje gång jag hör Lust for Life tänker jag på den obligatoriska kvinnliga uppställningen för dans. På klubbar, fester, barer… tror att vilken yta som helst, som inbegriper något uns av alkohol, skulle kunna fyllas av livsglada, dansgolvsintagande kvinnor som dansar, dansar, dansar!

Starkaste minnet är från rockklubben Errolls/Flynn/Magasinet där upplägget var det nästan obligatoriska: först dricka, sedan konsert, sedan dans. Och nästan, nästan alltid satte dj:n, i alla fall de med självbevarelsedrift, på Lust for life och golvet fylldes av bensparkande, hoppande kvinnor där rätta slängen med huvudet skulle få håret att likna vinande småpiskor.

Nästan alltid blev det kollektiv gruppdans. En och annan pargruppering kunde ibland bryta upp kvinnokollektivet. Men bara högst tillfälligt. Gud nåde den som bröt upp gemenskap för ett egoistiskt hångel eller flörtande. Dansen böljade alltid tillbaka igen. Gemensamt. Alltid gemensamt. Först när Iggy tonat ut löstes kollektivet upp och vi försvann ut i Göteborgsnatten på jakt. Alltid på jakt.

 

Varje gång jag hör Luke Skywalker med Broder Daniel tänker jag på den gången i gymnasiet när jag hörde låten någon av de första gångerna. Jag minns att vi var några stycken i klassen som satt hemma hos min kompis Hanna, i hennes lilla etta med kokvrå. Det var inte likt något jag hört förut, det var kantigt, stökigt och knappt någon melodi. En kille med stjärnor under ögonen och knappt någon sångröst sjöng. Men det var något i just det som fångade mig och kanske var det just där och då jag började min väg mot den jag är i dag. Jag minns så väl den där tiden i gymnasiet. Jag hade flyttat hemifrån och livet tog helt plötsligt en ny vändning. Jag träffade människor som var så som jag ville vara men inte visste att man kunde vara.

Där i Hannas lägenhet kunde jag känna att jag var någon, det var jag som hade köpt skivan med bandet ingen hört talas om men som alla på något sätt fångades av. Allt fanns därinne i den lilla trånga lägenheten. Livet. Utanför rådde det lite sömniga lugnet, typiskt för det lilla samhället vi alla hade flyttat till. Men för oss var detta fantastiskt, vi kände alla att det är NU.

 

Varje gång jag hör Dunderpatrullens How To Adventure tänker jag på den gången som vi skulle åka till en Grand Prix, exakt var vi skulle minns jag inte, de var så tätt inpå varandra. Vi skulle flyga, och trots att jag nu flyger regelbundet är det alltid lika spännande. Alltid lika härligt när planet börjar gasa och släpper taget om Landvetter. Första kröken när man får en sista titt på Västra Götaland innan man stadgar upp sig och åker iväg. Vid något tillfälle började jag lyssna på musik vid lyft. Det här var strax efter att jag varit en långhelg, en magisk sådan, på Gotland. Vi hade haft 25 grader, sol likväl som hällregn inpå underkläderna. Här hade Dunderpatrullen haft spelning, utan att vi vetat det innan. Förståerligt lyssnade jag igenom alla deras album efter det.

How To Adventure. Den börjar så lugnt, en dörr öppnas och en synt börjar spela skalor. Men fler syntar kommer med, och sen gitarr och trummor, och plötsligt är det full fart framåt. Jag minns inte vilken turnering det var. Jag minns båda turneringarna, men inte vilken resa det var. Jag minns känslan av att lyfta, se tillbaka, räta upp mig och ta fart framåt. Jag minns How To Adventure.

 

Malin Rydenhag
Teamledare för Webb & Kommunikation