Vilken låt väcker speciella minnen och känslor hos dig? Vi lät bibliotekspersonalen fördjupa sig i den tanken under en workshop i skrivande. 

Under workshopen i februari genomförde personalen flera skrivövningar. En övning bestod i att välja ut en låt eller melodi som väckte speciella minnen och skriva en berättelse kring den. Vi har tidigare lyft fram några av dessa texter här på bloggen. Idag presenterar vi ytterligare fem historier. God läsning.

 

Varje gång jag hör David Bowies Rock ’n’ Roll Suicide” tänker jag på den gången då jag ”sommarbodde” hos min kusin i Lund. Han är några år äldre och hade precis fått körkort. (Det kan vara så att han faktiskt redan då hade egen bil). Han hade emellertid förvarat en återutgåva av singeln i bilen och den hade blivit skev av värmen. Jag fick singeln för att han tyckte den var förstörd. Men den var inte skevare än att den gick att spela.

Jag hade inte hört mycket Bowie innan, men fick omedelbart känslan – det här är en perfekt komposition! Det är en slow tempo-låt – utan att alls upplevas som ”smetig-ballad-slow-tempo”. Den bygger upp instrument för instrument. Inte heller det unikt, men ändå överraskningar – det är inte förutsägbart eller tråkigt. Man vill höra hur det slutar! Harmonierna är de vanliga men överraskar ändå. Den är en vanlig låt – men ändå skitkonstig!

 

Varje gång jag hör Thomas Rusiaks I’m a Hiphopper tänker jag på den gången då jag var på Hultsfred för första gången. Killgänget i granntältet spelade den på repeat hela festivalen från sin bergsprängare. Då vi i mitt kompisgäng, på grund av ett för högt intag av rusdryck, sällan kom iväg till själva festivalområdet var det den låt vi hörde mest under hela festivalen. Att världsartister spelade runt knuten bekom oss inte, vi hade så kul på campingområdet.

Vi pratade visserligen aldrig med killgänget och vi tröttnade ganska snabbt på Rusiak men idag flera år senare blir jag 17 år igen så fort jag hör I’m a Hiphopper.

 

Varje gång jag hör I Still Haven’t Found What I’m Looking For tänker jag på den gången då jag var på U2-konsert på Ullevi -97. Det var under deras Pop Mart Tour. Det började lite blött när förbanden spelade men regnet slutade en stund innan U2 gick på scen. Åtminstone som jag minns det. Låten kom väl strax innan konserten officiellt skulle vara slut. Hela publiken sjöng med och stundvis lät Bono bli att sjunga och riktade bara micken mot publiken. Det var som om ingen ville att låten skulle ta slut och bara fortsatte sjunga. Jag hade ståpäls under låtens gång för att det var så underbart vackert. Det är på det här viset det borde vara varje gång det är allsång.

 

Varje gång jag hör Shoreline tänker jag på alla dessa gånger jag tvingats lyssna på denna tonårslyrik framåt småtimmarna på diverse fester. Låtens orimliga popularitet hos tidiga 80-talister, med numera bortglömda drömmar om att stå vid havet och skrika ut sin frustration över hur nedrigt de blivit behandlade, står endast i paritet med det lika orimliga vurmandet över diverse olyckliga och missanpassad författare av generationsromaner. I jämförelse ter sig dock Henrik Berggrens skrålande av pekoralpoesi som något mer patetisk då hatet han förmedlar sker gentemot staden som hyllar honom som en hjälte. Det missförstådda konstnärsgeniet som inte ens får uppleva hur det är att vara missförstådd.

 

Varje gång jag hör My Favorite Things av John Coltrane tänker jag på den gången jag var med min vän Paolo. Det var länge sedan. Han spelade flöjt då. Han kunde mycket om musik. Han kan fortfarande mycket om musik men han spelar inte längre. Vi var tillsammans hemma hos honom. Jag hade börjat lyssna på Coltrane, men kände inte till inte alla finesser som Paolo lyfte upp när han förklarade låten för mig. Det var allt. Tekniken, Coltranes stil, känslor och färger. Jag kommer aldrig att glömma Paolos tal.

Han sade också någonting som var nästan chockerande. Coltrane som var en så kallad saxofonist, hade också spelat flöjt under hela sitt (korta) liv, men aldrig framför en publik. Varför, undrade jag. Paolo sade att alla som hade lyssnat på honom när han spelade flöjt, tyckte att han var ännu bättre med detta instrument än med saxofon.

 

/Malin Rydenhag