Några ord om att gå vilse på UKSG:s årliga konferens

För ett par veckor sedan hade jag nöjet att tillsammans med två kollegor få delta vid UKSG:s årliga konferens och mässa i Bournemouth. Som förstagångsbesökare både på konferensen och i Bournemouth bjöds jag på tre dagar till brädden fyllda av nya intryck, erfarenheter, insikter och irrfärder.

Många intressanta och aktuella ämnen avhandlades på konferensen. Representanter från olika bibliotek delade med sig av erfarenheter kring bland annat digitala kursbokssamlingar, hur man hanterar förvärv utan ämnesbibliotekarier, bevarande av forskningsdata, studentengagemang och -inflytande, UX-metoder och gamification. Förlagsrepresentanter å sin sida presenterade projekt och idéer som rörde bland annat utformningen av bibliotekssystem, metadata för digitala ämnesbibliotek, och produktutveckling genom snabba ”flash builds.” Den som själv vill botanisera bland dessa föredrag och diskussioner hittar videoinspelningar från några av dem här, samt slides från merparten av de presentationer som inte filmades här.

Själv skulle jag vilja stanna upp ett ögonblick vid ett motiv som återkom flera gånger under konferensens gång: kartan, eller, för att låna David Parkes’ ord, ”weird mappy stuff.” Som förvirrad förstagångsbesökare med väskan full av kartor över Bournemouth och konferenscentret kunde jag minst sagt relatera till detta motiv.

Kartor av olika slag är förstås ständigt närvarande på bibliotek. I biblioteket som arkitektonisk struktur: kartor som beskriver hylluppställningar, kunskapsresursernas fördelning över bibliotekets rum. I biblioteket som kunskapsorganisatorisk funktion: kartor som visualiserar relationerna mellan olika informationsenheter, dokument, data, begrepp. I de föredrag jag vill fokusera på här, Donna Lanclos’ och David Parkes’, framträdde emellertid kartan som ett verktyg inte för att återge kända stigar utan för att synliggöra själva oförutsägbarheten i tillvaron.

Etnografen Lanclos berättade i sitt föredrag att hon när hon intervjuar biblioteksanvändare brukar låta sina informanter rita egna kartor över sina studiemiljöer. Sådana kartor kan sträcka sig från hembiblioteket till den lokala pizzerian till ett helt annat bibliotek, och synliggör det röriga och oförutsägbara – vad Lanclos kallar ”messy practices” – i hur informanterna faktiskt använder bibliotekets tjänster. Just denna okontrollerbara röra, menar Lanclos, är något bibliotek måste lära sig att se och arbeta i samklang med.

bournemap3

Så här kan det se ut när någon ur minnet ritar en karta över platser hon besökt.

Även Parkes’ föredrag fokuserade på användarnas upplevelse av biblioteket. Med utgångspunkt i psykogeografi, studiet av den geografiska omgivningens inverkan på det mänskliga sinnet, resonerade Parkes kring hur biblioteket kan förhålla sig till den osäkerhet som nya studenter ofta känner i mötet med det starkt symbolladdade universitetsbiblioteket. Hur hjälper man studenterna att väva in sina egna historier i universitetets och att bygga en känsla av hemmahörande, av belongingness? Inspirerad av Guy Debords idéer om utforskande irrfärder, menar Parkes att ett effektivt sätt att hantera osäkerhet är att vända den till upptäckarlust och nyfikenhet. Låt den ovane biblioteksbesökaren bli en detektiv snarare än någon som måste ledas rätt!

Vid första anblick kanske Parkes’ vision om belongingness-skapande nyfikenhet kan te sig något utopisk. Den erbjuder inget allmängiltigt facit för det bibliotek som vill skapa förutsättningar för att användare, och för all del även medarbetare, faktiskt ska kunna möta det nya, osäkra och föränderliga med upptäckarlust snarare än med lamslående förvirring. Är inte det okända och oförutsägbara alltid skrämmande i sig?

Här påminns jag emellertid om något som Alex Humphreys sade under sin presentation av Jstor:s arbete med korta billiga utvecklingsprojekt under paraplyet Jstor Labs. Att uttala och utföra nya obeprövade idéer är mycket riktigt skrämmande och riskfyllt – så hur hanterar man detta i en verksamhet där nya idéer utgör själva grunden? Humphreys påpekade skämtsamt att ”the lab label helps”, men menade även att det mest av allt handlar om att skapa en plats där de inblandade känner att det är tryggt att misslyckas.

Kanske är det just där den verkliga utmaningen ligger. Alla biblioteksanvändare kommer vara förstagångsbesökare någon gång, och användarnas beteenden kommer alltid vara oförutsägbara. Frågan blir då hur vi gör biblioteket till en plats där det är så tryggt att gå vilse, så tryggt att misslyckas, att osäkerheten omvänds i nyfikenhet och irrfärden i en upptäcktsfärd.

/Lisa Sjögren

Respond to Några ord om att gå vilse på UKSG:s årliga konferens

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s