Gästbloggare: Dennis Arpe

När jag påbörjade min utbildning i fjol var det i synnerhet ett område som väckte mitt intresse: open access (OA). Ganska omgående kände jag att detta fält andades engagemang och jag tyckte mig se att här var bibliotekarier anmärkningsvärt tongivande. De utgjorde part i ett spel om vetenskaplig publicering, vars övriga deltagare var forskningsfinansiärer, forskare, lärosäten och förläggare. På långsidan utförde politiker diverse uppvärmningsövningar, avvaktade och övervägde att hoppa in i matchen.

Alltså begav jag mig gladeligen till Stockholm när jag av Chalmers bibliotek blev medbjuden till ett halvdagsseminarium på temat OA-krav och -stöd (Open Access-krav: Dialog mellan forskningsfinansiärer och lärosäten). Värd för evenemanget var Vetenskapsrådet (VR) som samlade till dialog mellan representanter från ovan nämnda aktörer, förlagen undantagna. För mig som student med bäring på OA-initiativ var konferensen föredömligt upplagd: temat belystes ur parternas olika perspektiv med koncisa presentationer följt av kortare diskussioner. Så gott som hela spektrat passerade således revy. Uppfattningen om att rådande villkor för vetenskaplig publicering är orimlig var en klar utgångspunkt. Här följer ett axplock.

Forskningsfinansiärerna – VR, RJ, Formas och FAS – har idag tydliga policys beträffande OA. De som vill ha deras pengar måste även förbinda sig att deponera sina publikationer i öppna arkiv. Finansiärerna har emellertid olika krav vad gäller embargotider samt huruvida man öronmärker pengar för OA-publicering. Mats Ulfendahl på VR uppmanade även församlingen att vidga vyerna och tänka bortom det traditionella tidskriftskonceptet och bibliometriska kriterier. I frågan om hur finansiärernas krav efterlevs såg de framtiden an. De menade att en utvärdering blir aktuell först om några år, när det är dags för forskarna att publicera.

Mats Ulfendahl, Vetenskapsrådet & Jan Hagerlid, KB

Jan Hagerlid på KB redogjorde för EU:s ståndpunkt. Även här finns numer en policy som driver på medlemsstaterna att göra offentligt finansierad forskning fritt tillgänglig. Man uppmuntrar till att hitta nya affärsmodeller och lösningar för att luckra upp marknadens låsta positioner. Jan betonade att EU har en mycket viktig roll i utvecklingen men att impulserna även måste komma från ordinarie kanaler.

Frågan om OA handlar i hög grad om forskarnas väl och ve, så deras synpunkter är naturligtvis värdefulla. Med ett par träffande metaforer beskrev Gustav Nilsonne, forskare vid KI och OA-vän, för- och nackdelar. En av fördelarna med OA var att man slapp betala pengar till förlagen för att bygga murar runt materialet. Som nackdel nämnde Gustav undermålig sättning. Bristen på redigering och gestaltning av texten gör mycket av OA-materialet oattraktivt och i värsta fall oläsbart. Gustav medgav att han alltjämt satte stort värde vid och föredrog traditionella tidskrifter. Ett av skälen, vid sidan av överlägsen läsupplevelse, var att tidskrifternas namn fungerar som kvalitetsstämpel; man vet att de gör ett bra urval. Forskarsamhällets konservatism var visserligen, enligt Gustav, problematiskt avseende OA. Men han avslutade med en optimistiskt ton och intygade att bland forskare så gäller huvudsakligen devisen att det som är rätt och bra vinner i slutändan.

Invändningen om de öppna arkivens texter och läsbarheten förefaller riktig. Samtidigt konstaterade panelen, där bland andra Jonas Gilbert ingick, i den avslutande diskussionen att vi i dagsläget befinner oss i en brytningstid. Parallellpubliceringen är i hög grad en instrumentell verksamhet, ett påtryckningsmedel som skall sätta press på förlagen och förmå dem att omdefiniera sin roll. Målet är ett tillgängligt, högkvalitativt och prestigefullt OA-material. En animerad diskussion kretsade kring betydelsen av att mycket tid, energi och pengar investeras i ett system som egentligen är ett provisorium.

Paneldebatt

Eftersom förläggare i regel är motståndare till OA var just onsdagens evenemang kanske inte rätt tillfälle för dem att närvara. Förmodligen hade det upplevts som om de stod inför skranket. Visst konstaterade man att förlagen gärna motarbetar OA och att man strävar efter att bryta deras dominans; tonvikten låg trots allt på dialog och ett lösningsorienterat klimat. För nog fanns här en underliggande stämning av tillförsikt; en förvissning om att utvecklingen trots allt går i en tektonisk rörelse mot en friare publicering av vetenskapligt material.

Dennis Arpe studerar B&I vid Uppsala universitet och praktiserar för närvarande på Chalmers bibliotek.