Musik med känsla, del 3

Vilken låt väcker speciella minnen och känslor hos dig? Vi lät bibliotekspersonalen fördjupa sig i den tanken under en workshop i skrivande.

Under workshopen i februari genomförde personalen flera skrivövningar. En övning bestod i att välja ut en låt eller melodi som väckte speciella minnen och skriva en berättelse kring den. Vi har tidigare lyft fram några av dessa texter här på bloggen. Idag presenterar vi ytterligare fem historier. God läsning.

Varje gång jag hör David Bowies Rock ’n’ Roll Suicide” tänker jag på den gången då jag ”sommarbodde” hos min kusin i Lund. Han är några år äldre och hade precis fått körkort. (Det kan vara så att han faktiskt redan då hade egen bil). Han hade emellertid förvarat en återutgåva av singeln i bilen och den hade blivit skev av värmen. Jag fick singeln för att han tyckte den var förstörd. Men den var inte skevare än att den gick att spela.

Jag hade inte hört mycket Bowie innan, men fick omedelbart känslan – det här är en perfekt komposition! Det är en slow tempo-låt – utan att alls upplevas som ”smetig-ballad-slow-tempo”. Den bygger upp instrument för instrument. Inte heller det unikt, men ändå överraskningar – det är inte förutsägbart eller tråkigt. Man vill höra hur det slutar! Harmonierna är de vanliga men överraskar ändå. Den är en vanlig låt – men ändå skitkonstig!

Varje gång jag hör Thomas Rusiaks I’m a Hiphopper tänker jag på den gången då jag var på Hultsfred för första gången. Killgänget i granntältet spelade den på repeat hela festivalen från sin bergsprängare. Då vi i mitt kompisgäng, på grund av ett för högt intag av rusdryck, sällan kom iväg till själva festivalområdet var det den låt vi hörde mest under hela festivalen. Att världsartister spelade runt knuten bekom oss inte, vi hade så kul på campingområdet.

Vi pratade visserligen aldrig med killgänget och vi tröttnade ganska snabbt på Rusiak men idag flera år senare blir jag 17 år igen så fort jag hör I’m a Hiphopper.

Varje gång jag hör I Still Haven’t Found What I’m Looking For tänker jag på den gången då jag var på U2-konsert på Ullevi -97. Det var under deras Pop Mart Tour. Det började lite blött när förbanden spelade men regnet slutade en stund innan U2 gick på scen. Åtminstone som jag minns det. Låten kom väl strax innan konserten officiellt skulle vara slut. Hela publiken sjöng med och stundvis lät Bono bli att sjunga och riktade bara micken mot publiken. Det var som om ingen ville att låten skulle ta slut och bara fortsatte sjunga. Jag hade ståpäls under låtens gång för att det var så underbart vackert. Det är på det här viset det borde vara varje gång det är allsång.

Varje gång jag hör Shoreline tänker jag på alla dessa gånger jag tvingats lyssna på denna tonårslyrik framåt småtimmarna på diverse fester. Låtens orimliga popularitet hos tidiga 80-talister, med numera bortglömda drömmar om att stå vid havet och skrika ut sin frustration över hur nedrigt de blivit behandlade, står endast i paritet med det lika orimliga vurmandet över diverse olyckliga och missanpassad författare av generationsromaner. I jämförelse ter sig dock Henrik Berggrens skrålande av pekoralpoesi som något mer patetisk då hatet han förmedlar sker gentemot staden som hyllar honom som en hjälte. Det missförstådda konstnärsgeniet som inte ens får uppleva hur det är att vara missförstådd.

Varje gång jag hör My Favorite Things av John Coltrane tänker jag på den gången jag var med min vän Paolo. Det var länge sedan. Han spelade flöjt då. Han kunde mycket om musik. Han kan fortfarande mycket om musik men han spelar inte längre. Vi var tillsammans hemma hos honom. Jag hade börjat lyssna på Coltrane, men kände inte till inte alla finesser som Paolo lyfte upp när han förklarade låten för mig. Det var allt. Tekniken, Coltranes stil, känslor och färger. Jag kommer aldrig att glömma Paolos tal.

Han sade också någonting som var nästan chockerande. Coltrane som var en så kallad saxofonist, hade också spelat flöjt under hela sitt (korta) liv, men aldrig framför en publik. Varför, undrade jag. Paolo sade att alla som hade lyssnat på honom när han spelade flöjt, tyckte att han var ännu bättre med detta instrument än med saxofon.

/Malin Rydenhag

Publicerat av malinrydenhag

Bloggserie Bibliotekets framtid: Del 1 – Flytten av Arkitekturbiblioteket

Har du märkt att det spikas och hamras i våra lokaler? Chalmers bibliotek rustar upp inför framtiden – vilket betyder en hel del ombyggnationer. I denna bloggserie får du följa med bakom kulisserna av omvandlingen. Först ut är Arkitekturbiblioteket, följt av Kuggen och Huvudbiblioteket.

Så börjar den närma sig, flytten av Arkitekturbiblioteket och ombyggnationen av Arkitekturinstitutionen. Efter många års planerande så är det många som gläder sig åt att Projekt Samhällsbyggnad äntligen håller på att ta form. För bibliotekets del innebär det att vi under ett par års tid tillsammans med arkitekter och designers diskuterat fram hur det framtida biblioteket, Library Learning Center, ska se ut, parallellt som planeringen av ett tillfälligt bibliotek under ombyggnationen pågått. Den senaste tiden har för oss på Arkitekturbiblioteket inneburit städning, förberedelser, gallring och annat nödvändigt inför den stundande flytten. Flytt nr 1, rättare sagt, för om drygt ett år så sker den ”riktiga” flytten till sprillans nya och förhoppningsvis alldeles underbara lokaler i hjärtat av det nya Samhällsbyggnadscentrum. Den 20 maj stänger Arkitekturbiblioteket och flytten till våra evakueringslokaler i V-huset (Väg- och Vatten) påbörjas.

Hej då gamla biblioteket

Med viss nostalgi, får man väl ändå säga, även för oss som inte varit med sedan Arkitekturbiblioteks start. När Arkitekturbyggnaden (ritad av Helge Zimdahl) stod klar 1968 så var även biblioteket nytt, åtminstone som ett gemensamt bibliotek för hela arkitektursektionen. Tidigare hade man haft ämnesbibliotek utplacerade på olika platser i staden i anslutning till undervisningen; t.ex. så hade ämnena Formlära och Husbyggnad sina egna bibliotek. Arkitekturbiblioteket har således funnits med ett bra tag och varit en viktig del i studenters, lärares och forskares liv och arbete här på institutionen. Med tanke på bibliotekets historia som institutionsbibliotek så har kopplingen till verksamheten och institutionen alltid varit stark, något vi hoppas kan forsätta, om än i ny tappning, i framtiden. Välkomna att besöka oss i V-huset där vi startar igång verksamheten 15 augusti!

Hej nya, ”tillfälliga” biblioteket, än så länge ekande tomt

/Sara Nässén

Publicerat av saranassen

CLEO – Chalmers Library Education Online

Upphovsrätt, referenssystem, Creative Commons, citering, plagiering, parafrasering, skillnaden mellan en konferensartikel och en vetenskaplig artikel… Det är mycket att hålla reda på när det är dags att skriva kandidatarbete. Moment som den vanlige Chalmersstudenten vanligtvis inte tycker är jättespännande men ack så viktiga i uppsatsskrivandet.

Bibliotekets undervisning i informationskompetens har tidigare bestått av en obligatorisk föreläsning kring informationssökning och akademisk hederlighet tillsammans med en workshop i EndNote Online. Vi har tyvärr upplevt att många studenter inte förstått vikten av det vi försöker lära ut utan menar att de redan kan allt. I år ville vi därför testa något nytt och försöka nå ut till studenterna på flera olika sätt.

Årets upplägg för kandidatarbetarna är följande:

Frivillig storföreläsning om att hitta relevant information till kandidatarbetet
Drop-in för de som behöver individuell sökhjälp
Frivillig workshop i Mendeley eller EndNote
Obligatorisk onlinemodul om akademisk hederlighet
Obligatoriskt handledningstillfälle, gemensamt för varje kandidatarbetsgrupp

Det mest tidskrävande för oss med detta nya upplägg har varit arbetet med onlinemodulen.

Våren 2015 sökte Team lärandestöd kvalitetsmedel från Chalmers för ett blended learning- projekt. Pengarna vi fick har bidragit till att skapa utrymme för vårt arbete med onlinemodulen. I mitten av december startade projektet med deadline första mars. Så under viss tidspress och utan erfarenhet kastade vi oss ut i okänd terräng. Tillsammans med bibliotekets Blended learningteam fick vi lära oss mycket nytt om bland annat storyboards, designsworkshops, manusarbete och green screens.

Som plattform till onlinemodulen har vi använt edX Edge som Chalmers redan har tillgång till och använder för MOOC-kurser.

Vi spelade in korta filmer om källkritik, plagiering, upphovsrätt och referenser. Detta efter mycket arbete med manustexterna. Många är de utkast som hamnat i papperskorgen. Till varje film skapades också en övning i Adobe Captivate. De är tänkta att ge studenterna fördjupad kunskap. Till övningarna ges en återkoppling med ytterligare information.

Efter en sammanfattning kommer ett kunskapstest som består av tio frågor som täcker de fyra momenten. För att studenterna ska bli godkända måste de svara rätt på minst åtta frågor, och de har tre försök på sig.

Med hjälp av bibliotekets webbteam döptes onlinemodulen till CLEO-Chalmers Library Education Online. Vår förhoppning är att kunna utveckla konceptet med fler kursmoment som CLEO-Patent, CLEO-research och så vidare.

I modulen har vi med en kort utvärdering för att fånga upp studenternas tankar om det vi åstadkommit. De är ju några stycken som ska gå kursen, närmare 500 studenter. Responsen till idag när cirka 180 studenter har svarat är övervägande positiv med endast några enstaka negativa kommentarer.

Om några veckor i samband med handledningstillfället kommer vi be studenterna att utvärdera hela upplägget. Ska bli mycket spännande.

Fortsättning följer…

/Team Lärandestöd, Chalmers bibliotek

Publicerat av arnoldbabar77

Musik med känsla, del 2

Vilken låt väcker speciella minnen och känslor hos dig? Vi lät bibliotekspersonalen fördjupa sig i den tanken under en workshop i skrivande.

Under workshopen i februari genomförde personalen flera skrivövningar. En övning bestod i att välja ut en låt eller melodi som väckte speciella minnen och att skriva en berättelse kring den. Vi har tidigare lyft fram fem av dessa texter på bloggen. I detta inlägg presenteras ytterligare fem. Håll tillgodo.

Varje gång jag hör ”I Can’t Get No Satisfaction” tänker jag på den gången min syster och vår bästa kompis var på Rolling Stones konsert på Ullevi 1982. Det var en strålande sommardag och vi var på plats redan på eftermiddagen. Vi stod inte nere på planen utan hade valt sittplats.

Stämningen var hög från början, haschdimmorna låg ganska täta. Killarna bredvid oss hade smugglat in sprit på ett fiffigt sätt. De hade skurit ett hål i botten på ett juicepaket och bytt ut en del av innehållet mot vodka. Stämningen blev ännu bättre när Stones kom in på scenen…

Jag tänker också på de otaliga lördagskvällar min kompis och jag hade förfest hemma hos henne. Då spelade vi alltid låten många gånger. Det var skivspelare som gällde och det fanns ingen repeat-funktion så vi fick mycket motion när vi skulle höra låten om och om igen.

Varje gång jag hör Master and Servant tänker jag på första gången jag fick erkänna att det fanns musik utanför min genre som väckte något i mig. Mitten på 80-talet var hela min musikaliska identitet hårdrock. Långt hår och hård musik (vilket i efterhand är skrattretande. Hur hårt är Mötley Crüe egentligen?) definierade min personlighet.

Vi hade fått kabel-tv och med det musikkanalerna MTV och Superchannel med programmet Music Box. Tv:n stod alltid på och trots det dåliga musikutbudet var formatet lockande. En eftermiddag var det dock några taktsteg som fick mig att stanna upp helt. Synth. Vad fan! Jag är ju hårdrockare. Inte synthare. Så här i efterhand inser jag att det förmodligen var en av mina tidigaste ”guilty pleasures”. Musik som jag inte kunde identifiera mig med men som gick rakt in, fångade mig, ryckte med mig och som jag inte kunde få nog av. Det tog mig många år att erkänna att bra musik är bra musik. Master and Servant var den första låt som vidgade mina sinnen. Sedan dess har jag bara fortsatt att låta musiken ta mig till nya platser och känslor.

Varje gång jag hör Dr. Hook med låten A Little Bit More tänker jag på min gymnasietid och alla fantastiska minnen jag har från den tiden. Hur problemfritt det var, friheten utan annat ansvar än att klara studierna. Hur jag och min bästa kompis Agneta vandrade runt på nätterna i ett folktomt Älmhult och bara pratade. Minns inte riktigt om vad men säkert något om killarna vi umgicks med. Hur vi sedan åkte med hennes storebror till Malmö Stadion och lyssnade på Dr. Hook live. Inser nu att låten är hopplöst sentimental men kan fortfarande nästan hela texten utantill. Blir också lite ledsen och undrar var alla de som gick i min klass och som jag umgicks så nära med finns i dag. Hur kunde vi tappa kontakten så fort, vi som umgicks både i skolan och på fritiden.

Varje gång jag hör Ce Matin Là med Barbara tänker jag på den gången, för kanske – vad kan det vara? – åtta år sedan, jag såg Christophe Honorés film Les Chansons d’Amour på Göteborgs filmfestival. Det var en mörk och kall kväll, som det brukar vara under festivalen. Filmen visades på ett annars folktomt Chalmers. Kanske gick jag i gymnasiet då.

Det är besynnerligt att just Ce Matin Là får mig att tänka på den här filmen, som trots allt är en musikal och innehåller åtskillig fantastisk specialskriven musik. Barbaras sång – enkel, lätt, öm – om att gå upp tidigt och plocka smultron till sin älskade dyker upp först i eftertexterna, och kanske finns den där för att erbjuda betraktaren en väg ut ur filmens värld, ut i den friska morgonluften.

Varje gång jag hör Talking Heads låt Houses in Motion kommer jag att tänka på min tågluff 1986. Låten pumpade utanför ett café i Ljubljana med en stor videoskärm på gatan, och det var en massa coola människor där. Det kändes minst sagt oväntat att uppleva detta i det som då hette Jugoslavien. Talking Heads hörde ju till den lite smalare musiken, inte det mest kända, men ändå hade de nått till ”öst”.

För att ta det från början. Det var en omtumlande tågluff. Öst och järnridån hade på några ställen lättats upp. Det gick att ansöka om visum för att komma in i Ungern så vi spenderade halva resan i Budapest. Åt billigt. Och festade på konstiga klubbar. Vi var ganska så utslitna när vi rullade vidare mot Jugoslavien. Kom fram till Ljubljana tidigt en morgon. Vi åkte buss från stationen in till stan. Det var där vi åkte förbi caféet med människorna som festat hela natten och som satt och diggade Talking Heads. Det kändes så oväntat. Vi tyckte det var så coolt.

/Malin Rydenhag

Publicerat av malinrydenhag

Hur man lär sig skissa

Lördag kväll och Melodifestival. Barnen äter popcorn och dansar i soffan. Den äldsta vill alltid att vi röstar. Ett framträdande är så dåligt att hon vill ge det en dödskalle. Först blir jag nöjd. Jag lärde mig ju precis att med några snabba linjer rita en dödskalle. Resultatet blir hemskt. Jag har redan glömt.

Eva-Lotta Lamm står framme vid blädderblocket.

– Dra en lodrät linje säger hon. Börja med att dra linjen från vänster till höger. Prova sedan att dra en linje i motsatt riktning. Vad känns bäst?

Alla deltagare i workshopen gör som hon säger. Vi drar några snabba linjer mellan olika punkter och försöker pricka punkterna. Precis som man gjorde när man var liten och linjerna skulle forma ett flygplan, en häst eller Kalla Anka. Vi fortsätter att rita – cirklar, trianglar, kvadrater. Det är när vi börjar sätta ihop de olika formerna det blir riktigt intressant. Med några enkla knep ritar vi en mobil och en laptop. En cirkel, några kvadrater och en liten triangel formar den där dödskallen.

Geometriska figurer kommer till liv

Flöde

Storyboard

Eva-Lotta är UX-designer och illustratör. Hon har jobbat som designer för bland annat Google, Skype och Yahoo!. Hennes erfarenhet är att skisser är ett utmärkt verktyg i många olika jobbsammanhang. Att det enda som krävs är penna och papper, och helst engagemang. Hon har skissat med team och ledningsgrupper och i allehanda grupperingar, och hon anser inte att det spelar någon roll hur mycket eller lite man tecknat tidigare. Hon har vid upprepade tillfällen fått uppleva hur arbetet i ett utvecklingsprojekt lossnat när man använt sig av skissande som metod. Som svar på frågorna varför och när man ska skissa listar hon några olika punkter.

VARFÖR
– Det går snabbt
– Det är billigt
– Alla kan göra det
– Det är informellt

NÄR
– Ensam för att tänka och förstå
– I grupp för att kommunicera och förklara
– För att uppnå ett gemensamt synsätt

”I prefer drawing to talking. Drawing is faster and leaves less room for lies.” Le Corbusier.

Vid ett tillfälle nämner hon Le Corbusier och hans citat ”I prefer drawing to talking. Drawing is faster and leaves less room for lies”. Hon tycker att det är ett bra citat, men istället för lies vill hon använda misunderstandings. Hon tar ett exempel. Om man ber en grupp människor att tänka på en katt kan man vara säker på att det finns lika många tankar på katter i rummet som det finns människor. Någon kanske ser sin egen katt framför sig, någon ser Katten Gustaf, någon nyser bara av att tänka på katter. Hur viktigt är det inte då att skapa en gemensam bild av den uppgift, eller det projekt man arbetar med.

Jag kommer på mig själv med att förlora mig lite i de där tankarna. Hur olika våra utgångspunkter är. Och hur mycket lättare det blir då man försöker förstå varandras synsätt, och i bästa fall kan enas om ett. Att skisser faktiskt kan hjälpa oss att nå dit i vissa sammanhang.

Olika utgångspunkter gör att vår uppfattning om saker ofta skiljer sig åt.

I en paus frågar jag en av workshop-deltagarna, en erfaren UX-designer, vad han kan ha för nytta av detta. Jag tänker att han redan borde känna till det mesta om skisser, flöden och storyboards. Han säger att det är bra att bli påmind, och inte minst inspirerad. Att han ibland glömmer värdet i att använda enkla skisser och att skisser i många fall kan vara en värdig ersättare för mer avancerade prototyper. Jag tänker att det måste vara en bra workshop om den kan få både mig som nybörjare och någon med lång erfarenhet i branschen att lyfta blicken och se nya saker.

Jag har alltid varit dålig på att teckna. Stannade i utvecklingen någon gång i 12-årsåldern. Under workshopen förstår jag kanske för första gången att man inte behöver krångla till det. Att det till och med är ganska enkelt. Och det blir rätt snyggt. Eva-Lotta ger mig verktygen och faktiskt självförtroendet att våga testa. Nyckeln är bara, som med så mycket annat, repetition. Och bra pennor.

Awwwards är en årlig konferens om webbdesign. Den ägde rum i Amsterdam 27 – 29 januari 2016. Eva-Lotta Lamm ledde workhopen Sketching Interfaces i anslutning till konferensen. Tips på bra litteratur om du vill lära dig att skissa får du på Sketchnotesbook.

/Malin Rydenhag

Publicerat av malinrydenhag

Nystart för Kuggen

Kuggen skapades för att generera möten över gränser. Visionen var att fylla entré- och källarplan med utställningar, events och levande möten för såväl Chalmers, näringsliv som intresserad allmänhet. Rektor har nu beslutat att etablera en ny typ av lärmiljö i Kuggen, där målet är att skapa en plats för möten, service, informationsspridning och inspiration.

Chalmers bibliotek är en uppskattad och väl nyttjad verksamhet av studenter, forskare och allmänhet. De tre fysiska biblioteken är en del av det allmänna biblioteksväsendet med uppemot en halv miljon besökare årligen.

I biblioteket finner besökaren informationsresurser, studiero, inspiration, teknisk infrastruktur och hjälpmedel. Biblioteket är med sina många funktioner en mångfacetterad mötesplats.

Nu har ett modernt koncept för biblioteksliknande verksamhet i Kuggen tagits fram. Utgångspunkten har varit att skapa en ny profil som samtidigt tar tillvara på Kuggens möjligheter. I dialog med användare och Chalmers ledning arbetades ett förslag fram som rektor fattade beslut om i december månad.

Kuggen på Lindholmen uppfördes 2011.

Förebild för lärmiljön i Kuggen är de moderna Learning Commons som vuxit fram vid framstående lärosäten i USA och Asien. Detta är några av de funktioner som biblioteket kommer att etablera i Kuggen.

– Informations- och servicepunkt: En tydlig plats dit man kan gå för att få hjälp. Men även en vägvisande funktion för såväl Kuggen som campus Lindholmen och Chalmers. Servicepunkten kommer att fungera som reception för Kuggen.

– Informationsresurser: I miljön får alla besökare tillgång till de över 400 miljoner elektroniska informationsresurser som Chalmers forskning och utbildning har tillgång till. I Kuggen kommer även bibliotekets fysiska samlingar bli tillgängliga via beställning.

– Studiemiljö: Särskilt fokus på enskilda läsplatser och grupparbetsplatser i en flexibel och varierad miljö med ett modernt och attraktivt IKT-stöd.

– Programverksamhet: En yta för programverksamhet där man erbjuder publika föreläsningar med aktuella teman samt populärvetenskapliga föreläsningar i samband med exempelvis disputationer.

– Utställningar: Kuggen är en mötesplats och det finns intresse hos både interna och externa aktörer att visa upp sig eller arrangera möten.

– Lässtudio med utrustning för studenter i behov av läs- och skrivstöd.

– Tillgänglighet till studiemiljön dygnet runt för de som har access till huset.

Arbete i byggprojektgruppen.

Biblioteket arbetar tillsammans med Chalmers lokalstrateg, fastighetsägare, arkitekter och studentkåren i en byggprojektgrupp med målsättning att ha invigning under början av höstterminen. De ytor som omfattas är bottenplan, entréplan, halva plan 1 samt förbindelsen mellan Science Park och Kuggen.

Lindholmenbiblioteket kommer fortsätta vara tillgängligt som studiemiljö tills dess att Chalmers beslutar om annan användning av ytorna.

Att etablera en lärmiljö i Kuggen är ett extraordinärt projekt som syftar till att stärka Chalmers attraktionskraft och visa upp lärosätets utveckling, samtidigt som det blir en tydlig resurs för anställda och studenter. Vi kommer fortlöpande informera om projektet under resten av vårterminen via Chalmers Insidan och här på bloggen.

Om du har frågor är du välkommen att kontakta bibliotekschef Daniel Forsman, 031-772 37 51, daniel.forsman@chalmers.se eller avdelningschef Marie Wenander, 031-772 37 49, marie.wenander@chalmers.se. Kontaktperson på Chalmersfastigheter är Max Ramström, 031-772 62 15.

Publicerat av malinrydenhag

Sju snabba till två nya

Chalmers biblioteks senaste tillskott, Jonas Jaconelli och Siska Humlesjö.

Siska Humlesjö

Mitt senaste jobb: Systembibliotekarie på Göteborgs stadsbibliotek.

Förväntningar på nya jobbet: Jag vill bli utmanad, göra nya och lära mig nya saker. Gå på tunn is. Det finns en helt annan teknisk kompetens här än på folkbibliotek, som gör att det ställs högre krav på vad jag ska kunna. Jag vill jobba med folk som har höga förväntningar på tekniska lösningar.

Det gör jag en ledig dag: Jag är aldrig ledig eftersom jag har småbarn, utan är mest en slags övervakare som ser till att hon inte slår ihjäl sig på olika saker. Jag försöker läsa en bok när hon sover.

Favoritplats i Göteborg: Jag är alltid på Hisingen. Där finns en härlig småstadskänsla. Jag kan gå runt i Adidas-byxor utan att någon bryr sig och träffar på folk jag känner. Det är mer avslappnat än jag upplever att det är i stan.

Boken om mig skulle heta: ”400 sidor ointressant handling”. Det finns alltid en massa personer med mer intressanta livsöden än en själv. Jag behöver inte ta en massa plats.

Den skulle spela huvudrollen i filmen om mitt liv: Jag tror att det skulle behövas ett enormt dragplåster, för att det är en jätteointressant film, så jag skulle förorda Vin Diesel. Han skulle ge den lite action.

Om jag fick ta med mig en sak till en öde ö skulle det vara: En läsplatta fylld med böcker. Jag skulle frivilligt anmäla mig till att åka. Det hade varit jättehärligt.

Jonas Jaconelli

Mitt senaste jobb: Jag är konsult och jobbar på Softhouse. Där är jag anställd som agil coach och förändringsledare.

Förväntningar på nya jobbet: Att träffa massa nya människor och hjälpa individer med deras egen kreativitet. Jag vill hjälpa biblioteket att jobba agilt. Där har jag min spetskompetens.

Det gör jag en ledig dag: Försöker desperat hitta lugnet i nuet, vilket är svårt med barn. Jag försöker träna och mediterar en hel del. Ibland kör jag ett meditationsprogram på bussresan som tar 20 minuter.

Favoritplats i Göteborg: Just nu hemma i Torslanda. Jag köpte hus för tre år sedan och det är avslappnande att vara hemma.

Boken om mig skulle heta: ”Ensamvargen leder flocken”. När jag var yngre var jag ensamvarg men idag jobbar jag mycket med människor. Mycket har ändrat sig.

Om jag fick ta med mig en sak till en öde ö skulle det vara: I dag får jag nästan panik av att vara ensam, så kanske någon att umgås med. Eller en rubiks kub som hade sysselsatt mig.

Om jag fick lyssna på en låt för resten av mitt liv skulle det vara: Eternal Flame med Bangles. Jag sjunger jättedåligt men efter min svensexa vet alla att jag i alla fall kan en låt…

/Sofia Andersson

Publicerat av sofiakristina

Musik med känsla, del 1

Vilken låt väcker speciella minnen och känslor hos dig? Vi lät bibliotekspersonalen fördjupa sig i den tanken under en workshop i skrivande.

– Målet var att inspirera och uppmuntra kollegorna till att skriva mer, säger Sofia Andersson, kommunikatör i Team Webb & Kommunikation. Vi ville visa att det inte är så farligt när man väl kommer igång.

Flera övningar genomfördes och kollegorna ombads lämna in en text där utgångspunkten var en låt eller melodi som väckte minnen. Utkomsten blev så bra att teamet beslutade att göra någonting av det. En Spotifylista med alla låtar har skapats och under våren kommer samtliga texter lyftas fram. I detta första inlägg har fem bidrag valts ut.

Varje gång jag hör Bibbis visa tänker jag på alla de otaliga kräftskivor som gått av stapeln i det lilla vita huset invid sjön. På småtimmarna när fullmånen hänger över skogssiluetten och bara några sladdriga citronklyftor skvimpar omkring i resterna av välkomstbålen och kräftskal och annat illaluktande ligger i tryggt förvar i stora oformliga plastsäckar och de mycket muntra och för tillfället överförfriskade gästerna lyckas hålla tyst en stund kan gitarrerna plockas fram och stämningen blir näst intill tårfylld när Bibbis visa framförs av den stilige värden och alla närvarande damer suckar djupt.

Varje gång jag hör textraden ”thinnertrasan vandrar mellan husen…” tänker jag på den gången jag insåg att vara uppvuxen i arbetarklassen inte automatiskt gav mig tillträde till sammanhang där arbetarnas villkor diskuterades. Folkhögskola, nitton år, kreativa unga människor som samlats på en soldränkt yttertrappa. Calle tog fram gitarren, på samma sätt som han alltid gjorde, Rebecca började sjunga, hennes blekblå ögon var mycket lysande i solskenet. Alla stämde in. Omkring mig, lutande mot mig, så nära att jag kunde känna någons andedräkt mot tinningen, stämde alla in, förenade i att kunna varje textrad. Jag hade aldrig hört sången. Texten framstod som konstig, nästan stötande för mig. I mitt barndomshem lyssnade vi på Flamingokvintetten.

Varje gång jag hör Lust for Life tänker jag på den obligatoriska kvinnliga uppställningen för dans. På klubbar, fester, barer… tror att vilken yta som helst, som inbegriper något uns av alkohol, skulle kunna fyllas av livsglada, dansgolvsintagande kvinnor som dansar, dansar, dansar!

Starkaste minnet är från rockklubben Errolls/Flynn/Magasinet där upplägget var det nästan obligatoriska: först dricka, sedan konsert, sedan dans. Och nästan, nästan alltid satte dj:n, i alla fall de med självbevarelsedrift, på Lust for life och golvet fylldes av bensparkande, hoppande kvinnor där rätta slängen med huvudet skulle få håret att likna vinande småpiskor.

Nästan alltid blev det kollektiv gruppdans. En och annan pargruppering kunde ibland bryta upp kvinnokollektivet. Men bara högst tillfälligt. Gud nåde den som bröt upp gemenskap för ett egoistiskt hångel eller flörtande. Dansen böljade alltid tillbaka igen. Gemensamt. Alltid gemensamt. Först när Iggy tonat ut löstes kollektivet upp och vi försvann ut i Göteborgsnatten på jakt. Alltid på jakt.

Varje gång jag hör Luke Skywalker med Broder Daniel tänker jag på den gången i gymnasiet när jag hörde låten någon av de första gångerna. Jag minns att vi var några stycken i klassen som satt hemma hos min kompis Hanna, i hennes lilla etta med kokvrå. Det var inte likt något jag hört förut, det var kantigt, stökigt och knappt någon melodi. En kille med stjärnor under ögonen och knappt någon sångröst sjöng. Men det var något i just det som fångade mig och kanske var det just där och då jag började min väg mot den jag är i dag. Jag minns så väl den där tiden i gymnasiet. Jag hade flyttat hemifrån och livet tog helt plötsligt en ny vändning. Jag träffade människor som var så som jag ville vara men inte visste att man kunde vara.

Där i Hannas lägenhet kunde jag känna att jag var någon, det var jag som hade köpt skivan med bandet ingen hört talas om men som alla på något sätt fångades av. Allt fanns därinne i den lilla trånga lägenheten. Livet. Utanför rådde det lite sömniga lugnet, typiskt för det lilla samhället vi alla hade flyttat till. Men för oss var detta fantastiskt, vi kände alla att det är NU.

Varje gång jag hör Dunderpatrullens How To Adventure tänker jag på den gången som vi skulle åka till en Grand Prix, exakt var vi skulle minns jag inte, de var så tätt inpå varandra. Vi skulle flyga, och trots att jag nu flyger regelbundet är det alltid lika spännande. Alltid lika härligt när planet börjar gasa och släpper taget om Landvetter. Första kröken när man får en sista titt på Västra Götaland innan man stadgar upp sig och åker iväg. Vid något tillfälle började jag lyssna på musik vid lyft. Det här var strax efter att jag varit en långhelg, en magisk sådan, på Gotland. Vi hade haft 25 grader, sol likväl som hällregn inpå underkläderna. Här hade Dunderpatrullen haft spelning, utan att vi vetat det innan. Förståerligt lyssnade jag igenom alla deras album efter det.

How To Adventure. Den börjar så lugnt, en dörr öppnas och en synt börjar spela skalor. Men fler syntar kommer med, och sen gitarr och trummor, och plötsligt är det full fart framåt. Jag minns inte vilken turnering det var. Jag minns båda turneringarna, men inte vilken resa det var. Jag minns känslan av att lyfta, se tillbaka, räta upp mig och ta fart framåt. Jag minns How To Adventure.

Malin Rydenhag
Teamledare för Webb & Kommunikation

Publicerat av malinrydenhag

Back to basics – en urvattnad kliché?

KRÖNIKA: ”The future of web design is printed” säger hon på italiensk engelska. The future is alltså the past, tänker jag. Chiara Alliotta står på scen under pampiga valv i Amsterdam. Hon är en färgklick, både till det yttre och inre. Alliotta tar ungefär tusen åskådare i hand och leder oss genom en föreläsning om typografins värde. ”Om ni förlorar er, go back to the basics”.

TILLBAKA TILL FRAMTIDEN. Chiara Alliotta om isotype, det universella ikonspråket från -36.

Back to basics. Jag smakar på uttrycket. Det har rostat, passerat sitt bäst före-datum. Jag googlar. För vad betyder det – egentligen? Bland sökträffarna finns ett album av Christina Aguilera, familjeterapi och välgörande, lyxig hudvårdsbehandling med ekologiska produkter. Bland bilderna finns en flod av citat i snirkliga bokstäver. Keep calm and get back to basics. Uttrycket signalerar en tröst till den som gått vilse. Att det går att hitta hem. Att det finns ett hem. När du hittar tillbaka är alla misstag du gjort på vägen förlåtna och du får börja om. En ny kula väntar på att rulla.

Ikonspråket isotype uppfanns av Otto Neurath och Gerd Arntz år 1936. Fyratusen symboler togs fram för att på ett effektivt sätt förmedla statistik inom industri, demografi, politik och ekonomi. Ikonerna var inte menade att ersätta orden men att komplettera texten. Grundidén, the basics, var att bygga broar mellan olika språk – att skapa ett universellt språk.

Jag funderar. I vardagen är back to the basics en rutin. Vi tappar bort oss själva med vilje, för att sedan återgå till det varaktiga. Vi omfamnar vardagslunket efter helgen, våra närmsta efter tid med bekantskaper, det bestående efter det tillfälliga. Och ja, det är ett privilegium att få ha en sfär med the basics. Alla individer, som har denna förmån, har sina sätt att hitta hem. Mitt är följande: lyssna på 2 steg från paradise, baka en chokladkaka och ringa mina bästa vänner. Efter några timmar av detta rehab-beteende är jag mig själv igen. Mitt inre har runnit ut till kanterna. Precis som kakan.

Så, lyckades Alliotta blåsa liv i den urvattnade frasen back to basics? I ett allt spretigare webblandskap, där informationen tar nya, desperata vägar för att picka på vår uppmärksamhet, är det viktigt att stå stadigt. Utmaningen ligger i att hitta balansen. Att kunna utvecklas men samtidigt inse det värdefulla i, och behålla, det grundläggande. Att skapa en webb som har det enkla och det svåra. Det gamla och det nya. Att vara bakåt- och framåtsträvande på samma gång. Att addera framtiden till the basics.

/Sofia Andersson

FRAMTIDEN. Awwwards är en årlig konferens om webbdesign. Den ägde rum i Amsterdam 27 – 29 januari 2016.

Publicerat av sofiakristina

BLOGGSERIE PLUGGTEKNIK: DEL 3 – ATT PLUGGA OCH LEVA – ”Vi måste tillåta oss att njuta”

Skola, jobb, fritid. Vänner och familj. Träna, chilla, ha kul, ha tråkigt. Att lösa livspusslet är en utmaning för många under studietiden. Hur gör man? Lösningarna är lika många som antalet studenter på Chalmers. Kårordföranden Veronika Aspvalls teknik är att fylla schemat till bredden.

Veronika Aspvall, 24, öppnar dörrarna till Huvudbiblioteket på exakt utsatt tid. I ena handen har hon telefonen, i andra väskan. Hon säger hejdå till sin vän i luren, tar mig i hand och av sig jackan. På den gråmelerade hoodtröjan står AVANCEZ i versaler.

Tills förra året pluggade Veronika Aspvall Maskinteknik. Det kombinerade hon med extrajobb i en skola, distansrelationen med sin pojkvän samt engagemanget i Kåren, som tog upp ett par luncher och arrangemang i veckan. Tio Kåren-timmar i veckan är ett ”normalt engagemang”, enligt Veronika.

Har engagemanget gått ut över studierna?

– Nej, det har inte avgjort om jag klarat kurserna eller inte. Självklart har det tagit tid men jag har lärt mig saker jag tycker är viktigare än till exempel tillverkningsteknik, säger hon.

Vadå?

– Om projektledning, till exempel budgetering. Det är både roligt och lärorikt. Jag har också fått träffa många nya människor och kompisar. Jag tycker om att arrangera saker och se hur glada andra blir.

Veronika Aspvall har lärt sig vara effektiv när hon väl pluggar. Det gör att hon med gott samvete kan lägga resterande tid på annat.

– Jag har hittat de sätten jag pluggar bäst på. Generellt är man nog lite låst, tänker att det är betyget som räknas, men det många företag lockas av är att jag är driven och gjort saker på min fritid, säger hon och resonerar kring sina prioriteringar i bollandet av livets alla pusselbitar:

– Jag skulle aldrig låta någonting gå ut över min relation. Det visste jag från början. Sedan träffar jag ofta kompisarna i engagemangen. Min familj bor inte här. Att träna har jag lärt mig att prioritera. Det blev lättare när Fysiken öppnade på Lindholmen. Och matlagningen… min pojkvän är bra på det där.

”Det är tråkigt att sitta hemma och kolla på tv varje kväll. Jag får energi av att göra saker, inte av att sitta hemma och dega. Sen är jag väldigt effektiv när jag väl pluggar” säger Veronika Aspvall, ordförande i Chalmers studentkår.

FAKTA: Veronika Aspvall
Född: 1991
Bor: Masthugget, Göteborg
Gör: Kårordförande på heltid. Har pluggat Maskinteknik på Chalmers i tre år.
Det ångrar jag med min studietid: Att till exempel skriva anteckningar i början, som alla andra gjorde, gav mig ingenting utan jag ville egentligen bara lyssna. Ett tips är att hitta din egen teknik och inte göra som alla andra.
Det är jag glad över med min studietid: Det jag fått från Kåren. Att ha någonting du gillar vid sidan av ger mycket energi. Man får perspektiv på saker. Om man bara studerar och studerar, lyfter man aldrig blicken och funderar på ”varför ska jag kunna det här?”. En av styrkorna med Chalmers utbildningar, som jag känt av, är också att man blir duktig på problemlösning.

Det viktiga med att koppla bort plugget emellanåt är ett återkommande tema i handböcker om studieteknik. Att fylla fritiden till bredden med aktiviteter funkar för Veronika Aspvall, men hur hittar du din egen balans? Eva Lindhult, företagssköterska, håller föreläsningar under tema ”Livsstil” vid Akademihälsan. Där får du tips om hur du formar hälsosamma vanor.

– Studietiden är en period med mycket fest. Man är ung och har kul, innan allvaret börjar så att säga. Det är en tid då man både ska ha kul och tänka på sin hälsa, så att det inte går för långt. Vissa lyckas ju aldrig komma ur feststämningen, säger Eva Lindhult och ser tillbaka på sin egen studietid för en massa år sedan:

– Dagens värld är annorlunda med datorer, mejl och telefon som plingar hela tiden. Det är en otrolig skillnad. Förr hade man mer lugn och ro mellan varven, säger hon.

På Akademihälsan får hon ta emot samtal och kontaktformulär från mer eller mindre förtvivlade studenter. Någon kommer från gymnasiet, har nyss flyttat hemifrån och försöker bolla studierna med allt hen nu förväntas fixa själv; laga mat, tvätta, städa. Några andra kombinerar familjelivet med studierna och märker att det krävs så mycket mer än vad de trodde. Föreläsningarna har lockat allt från ”datanördar” som knappt ser dagsljus till högpresterande studenter, ofta tjejer, som äter för lite och tränar för mycket.

– Fokus får inte hamna fel. Vissa lever för hälsosamt och det är inte heller bra. Vi måste både kunna njuta och leva. Om man upplever press får man hemskt gärna ringa oss och be om råd, säger Eva Lindhult och fortsätter:

– Vi når tyvärr inte alla vi vill nå. Vissa är i en ond cirkel och vet inte var de ska börja. De orkar inte med ytterligare ett krav. Men om man kan komma på en enda sak som skulle göra livet mer hälsosamt är man en bit på vägen. Det kan handla om att äta rätt, lägga sig i tid eller röra på sig.

Att veta när gränsen är nådd för vad man klarar av kan vara svårt att avgöra. Veronika Aspvall pratar om de små tendenserna.

– Man kanske blir tröttare eller slutar att höra av sig till familjen. Jag är en sån som kör på, säger hon.

– Är man som jag, är det bra att ha en kompis som vågar säga ”Är det inte lite mycket nu? Du har känts stressad”. Vi är generellt rädda för att säga till. Det är svårt att säga ”hallå, nu har du inte tid för mig” men det kan vara nyttigt.

Fotnot: Akademihälsan erbjuder föreläsningar på olika teman, som anställda på Chalmers eller Göteborgs universitet kan beställa. På livsstilsföreläsningen får studenterna tips om hur de kan förändra sina vanor så att de orkar både plugga och leva. Föreläsningen är en till två timmar lång och hålls av Akademihälsans sjuksköterska och psykolog. Innehåll är fysisk aktivitet/kost/alkohol/tobak/sömn/stress.

/Sofia Andersson

Publicerat av sofiakristina

Inga fler inlägg.